Nightmare ~ 3

Kapitel 14

William Peters

"Kan någon av er ringa ambulans och polis? Det är akut"

Troy nickade. Han såg illamående ut

"Ja hallå? Ja. Vi har tre skadade. Det är akut. Vart? Ja en stuga i skogen, Travis Kingstons gamla stuga. Ja, okej hejdå"
Han kom tillbaka

"dom skickar en helikopter och hämtar er"

Jag nickade och drog handen över min blodiga näsa.

Nora andades tungt och hennes kropp
var täckt av blod. Jag tryckte min tröja mot hårdare mot hennes sår.

Jag la ner huvudet bredvid Noras. Jag var så trött och smärtan i benet gjorde mig yr. Jag fick inte slockna, jag måste hålla koll på Nora. Jag blundade och helt plötsligt kom ett slag från spaden i mitt huvud. Jag slocknade också...

Harry Styles

"Vi har troligtvis hittat dom. Ett samtal från en pojke som kallade polis och ambulans kom in för några minuter sen. Vi har skickat helikopter"
Jag tog ett djupt andetag

"Vart är dom?"

Jag kollade på den blonda polisen i dörröppningen

"En stuga i skogen. Ni borde veta vilken"

Jag kastade en blick på Nellie som spärrade upp ögonen

"Får jag följa med. Jag vill träffa min dotter nu"
Han nickade

"Vi åker nu"
Jag nickade och gav Nellie en kyss på pannan

"Vänta här jag hör av mig så fort som möjligt"
Jag slängde på mig skorna och tog jackan i farten ut genom dörren.

***
Vi nådde stugan. Dörren stod öppen. Inte ett ljud hördes. Var det säkert att dom var här?
Två poliser kom ut ur huset

"Det är tomt. Men det har helt klart varit människor här. Det finns en del blodspår i ett av rummen"
Jag drog fingrarna genom håret

"Vad ska vi göra nu?"
Frågade jag med gråten i halsen

"Vi söker igenom området med
polishundar"
Jag nickade och svalde hårt.

Detta kunde inte vara sant. Jag gick in i huset. En garderobsdörr stod öppen. Där låg Noras skinnjacka

"Hallå? Jag har hittat hennes jacka"
Ropade jag.

En poliskvinna kom in.
Hon hade på sig ett par blåa gummihandskar. Hon tog jackan och la den i en plastpåse

"Vi ska titta efter fingeravtryck på den. Sen analysera blodet i rummet"
Sa hon innan hon gick ut ur stugan.

Jag kastade en blick på rummet. Där låg en blodig spade, några blodiga glasbitar och en stor pöl med blod i mitten av rummet. Väggarna hade blodstänk.

Det gjorde mig illamående. Jag behövde kräkas. Jag sprang ut och kräktes precis utanför dörren

"Hur mår du?"
En ambulanskille kom fram till mig

"Jag är bara lite skakad. Dom måste hitta min dotter.."
Jag var rädd att det redan var försent..

William Peters

Jag vaknade till med ett ryck. Vart var jag? Vart var Nora? Jag tittade runt i rummet. En bit bort satt hon fastbunden på en stol med huvudet hängandes.
Hennes trassliga hår hängde för ansiktet. Hennes kläder var fortfarande blodiga men det såg ut som att ett sorts bandage hade dragits runt det djupa såret.

Rummet var kallt och det luktade starkt av mögel. Dom hade tagit oss någon annanstans. Men vart visste jag inte och jag visste inte heller hur jag skulle ta Nora härifrån.

Jag försökte så tyst som möjligt ta mig till Nora. Hoppandes med stolen kom jag sakta närmare henne.

När jag väl kommit fram tog jag några djupa andetag för att få ner andningen till normal takt.

"Nora? Hör du mig?"
Viskade jag

Hon höjde sakta huvudet. Hennes ögon var rödsprängda och svetten rann ner för hennes panna. Hennes hud var blek. Hon mådde riktigt dåligt och behövde hjälp innan tiden var ute.

"Vi måste få dig härifrån. Fort"

"Hur?"
Fick hon ur sig. Rösten var svag.

Hon sänkte huvudet igen.
"Jag vet inte.. Jag har ingen aning om vart vi är"
Jag ville bara krama om henne och säga att allt kommer bli bra.

Men jag visste att det inte alls skulle bli bra. Vi skulle inte ta oss härifrån. Pontus skulle tortera oss tills vi tillslut gav upp

"Nora?"
Hon tittade upp igen.

Jag hoppade ett steg närmare så våra stolar möttes. Jag nådde precis hennes hand

"Du är så vacker"
Hennes ögonlock for ner och hon kämpade med att hålla upp dom.

Jag lutade mig fram och mötte hennes läppar. Dom var mjuka. Smaken från hennes blod spreds i munnen.

En liten gnista tändes i hennes rödsprängda blågröna ögon.
Hon lutade sin panna mot min

"Tack William... För att du ...finns.."
Viskade hon innan gnistan dog och hon stängde ögonen.
En liten bloddroppe rann ur hennes mun.
Jag släppte några tårar. En kall vindpust for genom rummet och trädens rasslande ljud fick en rysning fara genom min kropp.

Detta kunde vara slutet för Leonora Styles. Tjejen jag älskade, som jag förrådde. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om hon gett upp nu. Om hennes hjärta slutade slå skulle jag aldrig älska någon igen. Inte ens mig själv.