Nightmare ~ 3

Kapitel 18

William Peters

"Hur mår hon?"
Min röst darrade nervöst

"Hennes hjärta slutade slå i några minuter. Hon är i chock och drömmar förekommer ibland. Troligtvis drömde hon en mardröm. Men hon lever"

Jag andades in djupt. Hennes hjärta hade slutat slå två gånger nu. Skulle tredje gången vara på riktig? Då hennes hjärta stannade för alltid? Eller var det över nu?

Jag kände mig som en sten. Alldeles tung i hela kroppen. Tankarna i mitt huvud snurrade runt och gjorde mig alldeles yr.

Undersökningen hade gått bra. Dom undersökte benet och fixade det som behövdes. Resten av kroppens små skador var det ingen fara med.

Hela händelsen var sjuk. I fyra dagar hade vi levt i en mardröm. En mardröm som man sent skulle glömma.

Leonora Styles

Veckorna gick. Sjukhusets lilla rum gjorde mig illamående. Jag kände mig så instängd. Att ligga där dag in och dag ut var för jävligt. Jag hade säkert kollat på alla filmer dom hade tre gånger om.

Jag var på bättringsvägen. Men jag hade fått uppleva döden, på riktigt. Hjärtat hade stått still två gånger.

Himlen hade byggt upp sin bro av ljus och en skugga hade kallat på mig.
Det var en konstig känsla, men i just den stunden var det som att jag kände mig lättad. Som att jag var beredd att gå över och lämna allt bakom mig.

Man kan tänka sig att döden skulle vara något hemskt.

Men det var skönt på något sätt när bron av ljus bredde ut sig framför en. Medan jag tog mina första steg på bron spelades alla mina bra minnen upp som i en film. Allt kul jag fått uppleva under min barndom. Jag hade det så bra.

Jag hann komma halvvägs på bron innan ljuset släcktes och luften i mina lungor kom tillbaka. Som när man drömmer och håller andan och man vaknar av att man andas ut och hämtar ny luft. Exakt så kändes det att komma tillbaka. En lättnad.

***

Hade glasbiten i magen nått bara någon centimer till hade jag dött för länge sen. Hade Pontus inte svimmat av mitt slag med spaden hade jag inte varit här idag.
Jag hade änglavakt. Kanske det var fel av mig att inte tro på gudar. Eller Kanske var den som jag skulle tacka för att jag fortfarande var vid liv, William?

Utan honom hade min tid där varit svårare. Han hade riskerat allt för att få mig därifrån.
Hans kyss som fått mig att glömma allt för bara en sekund. Han var så vacker.

William hade inte fått hälsa på på sjukhuset. Mamma och pappa var dom enda som fick komma in. Jag saknade William.
Hans närhet.

***
"Mamma?"

Hon nickade där hon satt på stolen bredvid sängen

"Vem var Travis?"

Mamma tog ett djupt andetag

"Travis var min första kärlek, då jag var tretton"

"Vad hände?"

"Helt plötsligt började han misshandla mig. Det är en lång historia"

"Pappa brukar alltid säga 'jag och din mamma har gått igenom många saker' har han något med det att göra? Pontus sa något om att det var ditt fel att Travis tog livet av sig"

Mamma var obekväm men jag hade en del i den historien nu. Jag behövde veta

"När du bara var några månader gammal och du fick åka till soc så hade han gjort dom blåmärken du hade på din kropp. Polisen kom och hämtade mig och soc dig.."

Mamma pratade på i säkert en timme om allt som hände med Travis. Tårarna rann på oss båda. Det var hemskt. Mamma kunde vara trygg, Travis var död. Men jag, jag behövde fortfarande vara på min vakt. Han kunde vara vart som helst.

***

Dörren öppnades. In kom Niall

"Hej skruttan, hur mår du?"

Han slog sig ner på stolen bredvid sängen

"Bättre. Vill bara komma härifrån. Har dom hittat Pontus?"

Han skakade på huvudet

"Han är fortfarande på fri fot"

Det tog hårt på mig. Att veta att någon som var ute efter mig fortfarande var på fri fot. Var jag inte försiktig när jag fick komma härifrån skulle jag kanske snart vara tillbaka i fångenskap.

Ärren på min kropp skulle alltid vara kvar. Minnena skulle alltid finnas kvar. Det här skulle aldrig försvinna ur mitt liv...

"Poliser över hela landet letar. Du får ha någon med dig när du ska någonstans. Du behöver inte gå i skolan heller, du kan få hemundervisning"

Jag nickade

"Du är en kämpe Nora, glöm aldrig det"

"Nej Niall, utan William vid min sida hade jag gett upp för länge sen.. Han är kämpen"

Nialls blick sökte sig ner på golvet. Han blev smått ledsen av att jag nämnt William. Men, det var omöjligt för mig och Niall att bli något annat än vänner. Och jag började smått falla för William

"Ehm, jaha. Hoppas du får komma hem snart. Eh, jag måste gå. Skulle bara förbi och se hur, hur du mådde"

Han reste sig upp.
Jag greppade tag i hans hand

"Nej Niall, förlåt. Menade inte att säga så. Men både du och jag vet att det inte funkar. Jag älskar dig Niall, kom ihåg det"

Han nickade

"Älskar dig också Nora"

Han stängde dörren efter sig och en tystnad spreds i rummet. Jag hatade att se Niall sårad, han var min bästa vän och jag brydde mig så mycket om honom. Om saker och ting ändå kunde sett annorlunda ut.

Jag suckade och la huvudet mot kudden. Jag ville härifrån, nu.