Nightmare ~ 3

Kapitel 44

Leonora Styles

"Vad gör han här?"

Frågade mamma utan att släppa hans blick. Hon såg smått irriterad ut

"Jag ville ha hit er båda.."

"Jag tänker inte prata med honom!"

Pappa ställde sig upp

"Hade inte tänkt att prata med dig heller!"

"Jag trodde jag hade gjort det klart för dig att hålla dig undan Nora!"

Pappa knöt sina nävar av ilska

"Hon är min dotter lika mycket som det är din dotter! Du har ingen rätt att ta henne ifrån mig!"

Mamma gick emot pappa och stannade upp framför honom

"Jag bar runt på henne i nio månader och du var inte ens där när hon föddes! Jag kan ta henne ifrån dig om jag vill!"

"Du överreagerar hela tiden!"

"Du är en idiot!"

"Slyna"

Utan förvarning började mamma knuffa och slå på pappa. Han tog tag i hennes handleder och dom drog och slet i varandra

"Sluta! Sluta! Sluta! Jag ville inte ha det såhär! Jag ville att ni skulle kämpa för våran familj! Om ni skiljer er vill jag inte vara den som går fram och tillbaka mellan er!"

Jag tog ett snabbt andetag

"Se på er själva! Ni slåss framför mig! Ni är så långt ifrån vuxna ni kan komma just nu! Jag vill att båda lämnar och håll er ifrån mig! Ni har gått över min gräns!"

Tårarna forsade ner för mina kinder

"Nora.."

"Inte ett ljud! Ut! Båda två!"

Jag pekade på dörren och släppte inte blicken från dom innan båda lämnat huset.

***

"Om jag någonsin skulle bete mig som Harry och Nellie, slå mig då hårt i huvudet med en stol"

Jag kunde inte ens kalla dom för mamma och pappa.

Föräldrar skulle inte bete sig sådär inför sitt barn

"Promise"

Svarade Niall med ett leende och drog mig tätt intill sig.

Jag tittade upp på honom

"Tror du att dom någon gång kommer att bli som förut?"

Han mötte mina ögon

"Jag vet inte, men man kan ju alltid hoppas"

"Om dom inte blir det då?"

Suckade jag

"Det ordnar sig"

Sa han lugnt och gav mig en kyss på pannan.

***

Efter bara några veckor var Styles familjen tillbaka på spelplanen.

Jag flyttade hem igen. Det var skönt att kunna ha det som förut.

Av någon anledning kom jag på att jag skulle läsa en bok. Jag hade aldrig gillat det egentligen men, why not?

Jag tog första bästa bok ur mammas boksamling och satte mig ner i fåtöljen.

Med en suck öppnade jag boken och började läsa.

Jag hann inte mer än att läsa första meningen innan telefonen ringde. Det måste ha varit ett tecken på att jag inte skulle läsa, tur var väl det. För jag hade redan lessnat.

Utan att läsa vem som ringde satte jag telefon mot örat

"Hallå?"

"Ehm, hej. Det är Amber"

Jag höjde ögonbrynen

"Jaha? Och vad har du på hjärtat då?"

Jag försökte låta ointresserad, men jag var nyfiken att höra vad hon hade att komma med

"Jag vill säga förlåt. Det är mitt fel att det är så här och jag var rädd att om jag brydde mig om dig skulle jag bara riva upp gamla sår eller såra dig. Jag vet vad du har gått igenom. Och anledningen till att jag är som jag är är för att det är så det funkar här. Vill man ha många vänner så måste man festa och sånt. Jag saknar dig"

Jag blev chockad

"Oj, vet inte vad jag ska säga. Inget av det jag sagt var något jag menade. Ville bara ge tillbaka det jag fick från dig. Jag behövde dig Amber efter kidnappningen, mer än någonsin"

Jag lutade armbågarna mot knäna

"Jag är så ledsen för att jag inte fanns där. Jag lovar att gottgöra dig"

"Det är lugnt, jag förlåter dig"

Det var skönt att ha henne tillbaka. Min själsfrände.

***

Nätterna hade varit längre än vanligt. Niall var bortrest och skulle vara det ett tag också.

När jag ringde mitt i natten enbart för att få höra hans röst, svarade han inte.

Jag förstod honom. Han behövde en paus från mig och omvärlden. Han hade haft fullt upp med mig att han någonstans på vägen glömt bort dig själv.

Han behövde det här.

När han kom hem hände något som krossade mig...

•••

Sitter just nu på tåget, ska göra Stockholm farligt ;)

Kommer kanske inte upp så många kapitel förens nästa måndag, ska njuta av veckan i Stockholm. Hoppas ni står ut med det💗