Nightmare ~ 3

Kapitel 41

Leonora Styles

Jag öppnade ögonen. Tårarna rann och det kändes som att hjärtat skulle explodera.

Skottet hade inte träffat mig.

Mannen hade lämnat rummet, sekunder efter att han avlossat skottet.

Jag dröjde mig kvar några minuter extra, för att vara säker på att han gått.

Jag lutade huvudet bakåt mot väggen och tog några djupa andetag.

Jag satte ner handen i golvet men drog snabbt bort den igen när jag märkte att något runnit ut på golvet.

Jag tittade på min hand. Handflatan var täckt i rött. Min blick sökte sig ner på golvet och hjärtat hoppade ett slag.

Oskyldigt blod sökte sin väg på golvet. Jag kröp i panik ut från mitt gömställe och tittade förskräckt på platsen bredvid mig.

En tjej bara några år äldre än mig låg död under bordet med blod rinnandes från bröstet.

Hennes ögon var uppspärrade och rödsprängda. Man kunde se skräcken i dom oskyldiga ögonen.

Med darrande hand slöt jag hennes ögonlock

"Du var säkert en kämpe. Vila i frid"

Klumpen i halsen blev större. Det där hade kunnat vara jag.

Hon hade kunnat varit den som hittat mig död med rädslan i ögonen.

Dörren öppnades och jag slängde mig om

"Ta det lugnt, polis"

En rödhårig kille stod i dörröppningen

"Jag visste inte ens att hon var här"

Viskade jag

"Det är inte ditt fel, följ med han där borta så skjutsar han hem dig"

Jag nickade och kastade en sista blick på tjejen.

***

"Vad hände i köket"

Frågade polismannen som skjutsade mig.

Jag tog ett djupt andetag

"Jag sprang in dit för att skydda mig. Hon måste redan ha suttit där när jag kom. Hon sa inte ett ord, jag hörde inte ens ett ljud. Han kom in, stannade vid mitt gömställe, det var hennes också. Helt plötsligt sköt han och stack"

"Han som sköt blev tagen på plats. Behöver du prata med någon så hör av dig så hittar vi någon"

Han stannade bilen utanför Nialls hus.

Klockan var runt fyra på morgonen. Förhoppningsvis sov Niall fortfarande och jag kunde smyga tillbaka och lägga mig.

"Tack för skjutsen"

Log jag och klev ut ur bilen

"Säkert att du klarar dig?"

Jag nickade. Även fast jag var livrädd.

Smällen från att jag stängde dörren fick mig att rycka till.

***

Jag kröp sakta ner bredvid Niall.

Han vände sig om och öppnade sakta ögonen

"Jag var bara på toan, sov, klockan är lite efter fyra"

Han nickade och stängde ögonen samtidigt som han la armen runt mig.

Hjärtat slog hårt i bröstet och skulden växte inom mig.

Jag betraktade Niall. Hans lugna sömniga ansiktsuttryck fick mig att slappna av.

Natten hade varit lång. Även om jag bara varit ute i några få timmar så kändes det som att det var en evighet sedan jag var hemma och såg Niall.

Efter några minuter somnade jag i Nialls famn.

•••

Ibland slår tanken mig, eller rättare sagt, tanken slår mig ofta.

Varför läser ens någon det jag skriver? Självklart är jag tacksam för det, men det jag skriver sticker inte ut.

Jag är avundsjuk på personer som verkligen lyckats med sina berättelser. Jag vill kunna känna att jag lyckas med en berättelse. Kunna vara stolt över den.
Men jag har inte den talangen och jag har svårt att förbättra mig.

Jag är bara så långt ifrån stolt som man kan komma och inget blir som jag tänkt..

Förlåt för jag skriver sånt här depp, men det bara slår mig så ofta att jag aldrig kommer bli så bra som jag vill✋🏼