Nightmare ~ 3

Kapitel 2

Leonora Styles

Klockan ringde ut. Dags att gå hem.

Jag tog på mig min skinnjacka och försökte skynda mig ut utan att stöta på Pontus och hans lilla följe.

Dom var ett år äldre än mig.

Min klass behandlande mig som luft. Som om jag inte fanns alls.

Dom tittade på mig men med den där tomma blicken som att man stirrade in i en vit vägg.

"Ey! Vart ska du ta vägen?!"

Pontus sprang ikapp mig och tog tag i min axel.

Jag vände mig om och slog undan hans hand

"Tro inte att du vinner över mig. Du och dina små hundvalpar kan dra åt helvete och växa upp. Ni drömmer om att få leva mitt liv, ha det där lyxiga huset med poolen och platt-tv i varje rum, oändligt med pengar, få uppmärksamhet av media och få gratis grejer. Inte behöva tänka på vad du köper. Är det inte så? Va?"

Han stirrade bara på mig

"Va? Jag hör dig inte. Har lilla gubben tappat talförmågan? Stackarn, här ta en halstablett"

Jag tog hans hand och la den lilla pastillen i hans handflata och slängde med håret när jag vände mig om och gick.

Inombords var jag fortfarande så jävla rädd.

Men det var skönt att få ge tillbaka.

***

"Hej gumman hur var dagen?"

Jag smällde igen dörren och slängde av mig skorna

"Prata inte med mig"

Muttrade jag och gick med sura steg upp för trappan

"Nora? Hallå vad händer?"

Jag smällde igen dörren till mitt sovrum och slängde mig på sängen.

Hur kunde dom inte berättat?

Mamma knackade på dörren

"Nora?"

"Gå härifrån!"

Ropade jag surt

"Nora sluta, berätta vad det är"

Hon var ledsen det hördes

"Jag pratar inte med dig!"

Jag hörde hennes steg ner längs korridoren. Det vart tyst.

Vad mer hade dom inte berättat?

Det kanske fanns en hel del jag inte visste om min barndom.

***

"Nora det är mat!"

Ropade pappa från köket.

Jag hade varit så upptagen med att tänka på saker som kunnat ha hänt under min barndom att jag inte märkte hungern som skrek efter mat.

Jag suckade djupt och släpade mig ner för trappan.

Det var knäpptyst och spänt mellan oss.

Mamma tittade ner i tallriken och det syntes att hon inte var långt ifrån tårar.

Jag visste att jag råkat väcka hennes hjärnspöken.

Hon kände sig säkert hemsk. En klump av dåligt samvete satte sig i magen

"Mamma...? Förlåt.."

Hon skakade på huvudet

"Mamma, det som hände var att.. Asså.. Jag hörde saker som hänt under min barndom som gjorde mig arg.."

En tår rann ner för min kind.

Mamma tittade på pappa och sen på mig

"Vad hörde du hjärtat?"

Jag torkade bort tåren men en ny föll

"Soc.. Jag har varit hos soc"

En tår föll från mammas klarblåa ögon. Jag kände mig skyldig

"Det är sant. Men det finns en hel
historia bakom det. Jag älskade dig och älskar dig fortfarande. Varken jag eller pappa skadade dig"

Jag tittade ner i tallriken

"Vad hände?"

"Vi tar det någon annan dag"

Jag visste att dom dolde något för mig. Men anledningen till varför kanske var för att skydda mig. Jag vet inte.

***
Skärsåren brände under min långärmade tröja.

Rakbladet hade fått min uppmärksamhet för första gången.

Jag visste att mamma skulle bli besviken på mig.

Jag hade nämligen flera gånger sätt hennes ärr.

Dom var svaga men fanns där.

Av någon anledning kände jag att det var en grej nästan alla gjorde någon gång.

Det hade varit mammas sätt att hantera hennes motgångar med och det började även vara mitt.

***

"Hörru din lilla hora, vart fan tror du att du är påväg?!"

Pontus satte armen framför mig mot Skåpet och blockerade min väg

"Tror du behöver lära dig vad ordet hora innebär.."

Han fnös

"Leker du smart va? Patetiskt"

Han log hånfullt

"Vet du vad som mer är patetiskt? Du. Kom igen? Hur kul kan det här vara? Snälla gör mig en tjänst och ge upp"

Jag strök en hårslinga från mitt ansikte.

Tröjärmen gled ner och mina ärr visades

"Ha-ha. Har lilla horan gått och blivit emo också?"

Han greppade tag i min handled.

Smärtan var hög

"Låt mig bara vara"

Jag försökte hålla masken. Inte visa att jag var i smärta.

Han drog fingerspetsarna på ärren och smärtan brände mer

"Fyfan, emon vill vi inte ha här"

Han sköt iväg min hand och dunkade in mig i skåpet två gånger.

Jag föll ner på golvet och hämtade andan som farit ur mig.

Skratten ekade i korridoren.

Klockan ringde ut.

Dom flesta klasser kom ut från klassrummen.

Jag ställde mig fort upp och tog ett djupt andetag.

Låsas som ingenting Nora. Ingen får se dig svag

"Hej Nora allt lugnt?"

Mrs Clarkson stannade upp bredvid mig och petade upp glasögonen som halkat ner på näsan

"Jodå, det är bra"

Jag höll om mina ärr som brände värre nu än förut

"Bra, kul att höra"

Hon fortsatte sin väg ner för korridoren som nu blivit tom.

Direkt utanför dörren grep någon tag i mig

"Pontus lägg av bara.."

Jag vände mig och och mötte ett par blågrå ögon

"Oj, trodde du var någon annan"

Killen som stod framför mig såg ut som en yngre version av Evan Peters

"Jaja, nog med småsnacket, följ med här"

Viskade han och drog med mig bakom skolan där endast tjuvrökarna hängde.

Jag var rädd, vem visste vad eller vilka som gömde sig där bakom...