Nightmare ~ 3

Kapitel 25

Leonora Styles

"William det var verkligen inte som det såg ut!"

Jag gick med raska steg efter honom

"Det såg pretty much ut som att du höll på med Niall!"

Jag höll ögonen fäst på hans rygg

"Niall är min bästa vän! Han har funnits där för mig i princip hela mitt liv!"

Han stannade upp och vände sig kraftigt om och tryckte upp mig mot väggen

"Jag såg vad jag såg Nora, jag vill inte höra ett ljud från dig, okej? Du och Niall kan ha eran lilla kärleksaffär, så länge jag slipper se dig mer"

Skräcken var obeskrivlig. Jag såg Pontus ansikte framför mig. Williams ögon såg exakt likadan ut. Den där viljan av hämnd.

Jag kunde känna ärren på min kropp bränna. Smärtan jag aldrig kom ifrån. Williams grepp var som att komma tillbaka till mitt ute i skogen. Där man knappt visste vad som var upp och vad som var ner

"Pontus låt mig vara, snälla låt mig gå"

Williams ansikte var framför mig igen. Jag hade kallat honom för Pontus. Han sköt undan min handled som han greppat tag i och lämnade. Jag sjönk ner på golvet och gömde ansiktet i händerna.

Jag var livrädd. Jag kunde inte komma ifrån det här.

***

"Niall...?"

Rummet var kolsvart. Gråten stod så högt upp i halsen att det kändes som att jag skulle kvävas

"Vad händer hjärtat?"

Frågade han med en trött raspig röst

"Jag är så rädd.."

Han tände lampan och satte sig upp. Hans hår var rufsigt och han kisade med ögonen

"Jag drömmer mardrömmar om Pontus hela tiden, jag känner smärtan och allt..jag kan inte glömma det.."

En tår sökte sig ner för min kind

"Kom här, du får sova hos mig"

"Men..om dom andra får reda på det då?..."

"Vi säger som det är, att det inte hände något. Det ordnar sig, Nora. Kom och lägg dig"

Jag nickade och la mig ner bredvid honom i den mjuka dubbelsängen.

Han flyttade sig närmare och la sina armar runt mig. Som ett skydd. Han borrade ner ansiktet i min nacke. Jag kunde känna hans läppar mot min hud. Jag kände mig trygg nu. Som om inget någonsin skulle kunna skada mig.

Jag somnade med en känsla av värme. Den värmen som inte finns när jag är ensam. All värme har försvunnit från mig. Pontus hade dränkt elden inom mig. Jag själv kunde inte tända den. Endast några gnistor kunde hålla värmen, men det behövdes någon. Någon med ett varmt hjärta. Nialls hjärta, var varmast av alla.

***

"Hörrni. Kan jag få eran uppmärksamhet?"

Jag ställde mig upp och alla tystande

"Jag har tänkt att jag skulle vilja spendera extra tid med var och en av er"

Jag pausade och slängde en blick på William. Han tittade ner i bordet som att han inte lyssnade

"Och ehm, jag har skrivit upp vem jag vill umgås med vilken dag. Just för att ni allihopa har gett mig så mycket under min uppväxt och jag skulle vilja ge tillbaka det till var och en av er. Jag skulle vilja spendera min första dag med mormor"

Jag satte mig ner igen och alla applåderade utom William.
Han tog en sista tugga av mackan och reste sig upp från bordet och gick.

"Jag kommer snart"

Niall som satt bredvid mig nickade.

Jag sprang ikapp William

"Du, jag vet att du inte vill ha något med mig att göra. Men lyssna bara, du behöver inte säga något"

Han fortsatte gå i korridoren med mig tätt efter

"Jag vill be om ursäkt för att jag kallade dig för Pontus. Men sättet du tryckte mig mot väggen på och sättet du såg på mig kändes precis som Pontus. Jag hoppas att en dag kanske du inser att jag och Niall inte har något mellan oss och att jag verkligen bryr mig om dig. Jag kommer alltid finnas här för dig William. Jag ger dig utrymme och kommer hålla mig borta. Men jag ville bara säga förlåt"

Jag stannade upp och såg honom fortsätta in på sitt rum.
Jag hade sagt mitt. Älskade han mig skulle han förhoppningsvis komma tillbaka. Tiden fick bestämma. Jag ville bara göra det bästa av denna resa, med eller utan honom.

***

"Åh Nora, vad du har blivit stor"

Mormor gav mig en lång kram

"Jag har längtat efter att få träffa dig och idag har jag tur. Det är din dag idag och jag har tänkt att umgås med dig hela dagen idag. Lära känna dig helt enkelt"

"Ja vad roligt. Det ser jag verkligen fram emot. Åh hej min älskade dotter"

Mormor kramade om mamma

"Vi släpper av Nora och så hämtar vi er ikväll så vi kan äta middag allihopa"

Mamma kysste min panna

"Ha så roligt nu då, men inte för roligt"

Sa mamma ironiskt och vinkade hejdå innan hon stängde dörren.

Denna dag skulle bli en bra dag. Det var en sak som var säker. Jag ville gärna lära känna min mormor, idag var äntligen den dagen.

•••

Det känns så otroligt skönt att jag börjar få tillbaka inspirationen. Så nu är jag igång igen och kommer kunna uppdatera oftare :)