Nightmare ~ 3

Kapitel 42

Leonora Styles

Jag hoppade till av att Niall stängde skåpluckan. Jag slängde mig om och tittade på honom.

Han stannade upp och kollade frågande på mig

"Allt lugnt eller? Du verkar vara på helspänn"

"Jag drömde en mardröm bara. Det går över"

Han nickade och fortsatte med att fixa sin frukost.

Aldrig någonsin hade jag ljugit om något så stort för Niall.
Några små vita lögner hade jag dragit men det var inget jämfört med det här.

Han slog sig ner bredvid mig och tog upp telefonen.

Det blev tyst och endast ljudet av Niall som åt sin frukost hördes.

Så mycket som jag gått igenom under bara något år. Hur mycket skulle jag behöva ta? Jag, en liten ynka människa på jorden som alltid velat alla väl.

Blivit mobbad, kidnappad, misshandlad, förlorat sin själsfrände, självmordsförsök, förlorat min första riktiga kärlek, upplevt en skottlossning, sett människor dö framför mina ögon, mina föräldrars skilsmässa och det var bara en bråkdel av dom grejer som jag kämpat mig igenom

"Det var en skottlossning på en klubb inatt"

Niall avbröt tystnaden.

Jag tittade på honom

"Ojj.."

Jag försökte låta överraskad men var rädd att jag misslyckats

"Fem döda, tragiskt"

Fortsatte han.

Jag kollade bort. Jag kunde inte möta hans blick, han skulle se igenom nig direkt.

***

Louis kom springandes ut på altanen

"Upp med händerna"

Jag vände mig om.

Louis riktade en vattenpistol mot mig.

Flashback från natten omslöt mig. Jag såg mannen framför mig riktandes med pistolen mot mitt hjärta

"Lou, nej lägg av"

Jag tog ett steg bakåt och satte händerna framför ansiktet i hopp om att han inte skulle se tårarna i ögonen.

Han sänkte vattenpistolen

"Du brukar aldrig vara såhär tråkig när jag startar vattenkrig"

Muttrade han och satte sig ner i solstolen

"Ursäkta mig då.."

Jag stegade förbi honom och gick upp till gästrummet.

Så länge jag inte berättade för någon om den där natten skulle jag aldrig komma över det.

Jag suckade och la mig ner på sängen med händerna över ansiktet.

Jag hamnade någonstans mellan verkligheten och fantasi. Som när man nästan har somnat och precis håller på att falla in i en dröm.

En dörr öppnades och steg hördes, exakt som stegen från gärningsmannen.

Jag slängde mig upp och tittade med uppspärrade ögon på Ashton som kom in

"Ojj, förlåt. Skulle bara hämta mina solglasögon jag glömt här. Menade inte att skrämma dig"

"Det är lugnt.."

***

För varje smäll hoppade jag till och fick flashbacks. Killarna hade alla varit med om minst en gång när jag vettskrämt ryckt till och tittat med skräcken i ögonen på dom.

Det hade hållit på i veckor och jag hade inte mage att berätta för någon vad jag gjort den natten.

Niall hade många gånger fått väcka mig när jag skrikit i sömnen. Sagt att allt bara var en dröm och att inget av det var verkligt.

Det var verkligt, jag var där. Men han visste ju inte så jag fick bara spela med.

Det tog död på mig. Det här behöver ett slut. Men hur?

•••

Tack så mycket för kommentarerna på förra kapitlet. Dom behövdes verkligen❤️