Nightmare ~ 3

Kapitel 30

(När det är en video i fortsättningen, får man välja själv om man vill ha låten med eller inte, men det rekommenderas just för känslan, ha hörlurar i för mer känsla)

Leonora Styles

Pontus fördes iväg i polisbilen. En lättnad som fick en del av tyngden på min axlar att försvinna.

Niall satt bredvid mig och tittade ner i marken

"Tack Niall"

En tår lämnade hans klarblåa öga

"Varför Nora? Varför vill du lämna?"

Det skar till i hjärtat. Hans röst darrade

"Jag räcker inte till Niall. Inte ens för mig själv.. Jag har haft tanken på att ge upp så länge. Men av någon anledning trodde jag att allt skulle bli bra. Livet ger mig så många motgångar. Och att jämt få leva med ärren på min kropp, som påminner mig om hur hjälplös jag var, hur liten jag är för världen. Det knäcker mig..jag är så rädd Niall, så satans rädd hela tiden. Att göra fel, göra personer besviken. Jag är rädd för mig själv. Jag ville lösa alla mina problem, ta dom där sista stegen på ljusets bro. Få känna lättnaden av att få komma bort. Det var allt jag ville.."

Där brast det. Tårarna rann för båda två. Att behöva må så här var något jag hoppades att ingen annan i min omgivning skulle få uppleva

"Mitt liv utan dig skulle inte vara ett liv. Du Nora, du gör mina dagar genom att jag bara får se dig. Du har tillfört så mycket gott i mitt liv. Alla planer vi har och allt vi gjort betyder så mycket för mig. Jag hade aldrig klarat av att inte se dig varje dag, se dig skratta och höra din röst. Du är en stor del av mig och du kan inte bara försvinna. Du får inte.."

Han låste blicken med mig.

"Berätta inget om vad som hänt till dom andra.. Snälla.. Jag vill inte utsätta dom för det.."

Min röst var svag

"Jag lovar, om du lovar att alltid prata med mig när det händer något och att du aldrig försvinner ur mitt liv"

"Jag lovar.."

Jag greppade hans hand och lutade mitt huvud mot hans axel.

Att livet kunde vara så komplicerat. Att Pontus var borta nu från friheten var en lättnad. Men han hade lämnat sina spår. Både på insidan och på utsidan.
Tiden kunde inte läka dessa sår. Dom skulle för alltid vara en del av mig.

Allt hade gått så fort. Från att sitta i mitt hotellrum och dra rakbladet dom där få centimeterna på min handled för att avsluta mitt liv, till att vara i Pontus grepp. Det var hemskt.

Jag tittade på min blodiga ärrade handled. Några centimeter till och rakbladet hade skärt upp pulsådern

"Bäst att få det där fixat.."

Niall avbröt tystnaden och mina tankar.
Jag nickade och reste mig upp.

Ingen mer än jag och Niall skulle veta om vad som egentligen hände. Polisen lovade att inte säga att Pontus tagit mig igen. Pressen skulle endast få veta att Pontus hittats och fångats. Inget mer.

***

Nialls försiktiga händer torkade av blodet från min handled. Några få tårar lämnade hans ögon. Han lindade det försiktigt och kysste några få gånger på bandaget

"När livet känns så där fel, då du inte vill mer. Kom ihåg, att du är våran klippa. Den vi alltid söker våra skratt hos. Du tillför så mycket mer än vad du tror. Livet är inte alltid en dans på rosor hjärtat, även fast man ibland önskar det. Dom där ärren visar inte hur svag du är, eller hur hjälplös du är. Dom visar att du kämpar på, att du är stark. Dom visar att du varit på botten men att du ändå klarar av att stå på dina egna ben"

Hans röst var mjuk och låg.

Niall hade små blåmärken i ansiktet. Jag drog försiktigt fingret längs hans tinning och ner på kinden

"Tack för att du stod upp för mig. För alla gånger du någonsin fått mig att känna mig speciell och vacker. Jag lovar att gottgöra dig"

Han log

"Jag tror vi båda behöver sova en stund"

Vi la oss ner i sängen och kröp tätt intill varandra. Hans armar runt mig. Värmen från hans kropp omslöt mig i en trygg känsla.

En liten lätt kyss på hans mjuka läppar fick alla problem att försvinna just för sekunden

"Godnatt Nialler"

"Godnatt min fina"

Niall gjorde livet värt att kämpa för. Niall var min bästa vän, som skyddade mig från alla livets oväder. Som gjorde allt för mig, jag lika så för honom. Niall var min livsglädje.

Niall Horan

Många tankar snurrade runt i mitt huvud. Tanken av att se Nora med uppskuren handled, död.

Hennes galna tankar och sätt att vara när hon var liten. Allt tokigt hon gjort. Alla gånger vi busat med resten av gänget, det var så speciellt. Första gången hon sa mitt namn, jag minns allt.
Tanken på att jag kunde förlorat henne inatt var en tanke som inte riktigt ville fastna. För det var för hemskt för att vara sant.

Det var sjukt att samhället kunde få en tonåring att må så dåligt. Att en liten tjej som Nora kan ha dessa tankar om att ta sitt eget liv. Hennes liv hade just startat, det skulle ha varit för tidigt att avsluta det nu.

Känslan av att ha henne i mina armar var en lättnad. Jag kunde andas ut, och igen annan skulle någonsin få reda på den här natten. Aldrig.

Brevet skulle jag alltid ha kvar.

Någon gång ibland, kan du väl spela en låt för mig? Jag skulle uppskatta det.

Nora hade alltid älskat när jag spelade gitarr och sjöng för henne. När hon var liten fick jag alltid henne att somna genom att spela för henne.
Vi hade ofta spelat och sjungit tillsammans hemma hos mig.

Jag hade så många fina minnen med tjejen som låg och sov bredvid mig denna natt, och det fanns så många fler minnen jag skulle vilja skapa med henne. Jag skulle göra hennes liv till det bästa. Så hon aldrig någonsin behövde tänka dom tankar hon har nu, aldrig någonsin igen skulle något liknande få hända. Aldrig.

•••

Jag har tänkt att börja fråga er nu, vad ni skulle vilja läsa för sorts Fanfic i framtiden.
Typ, vem ni vill att jag ska skriva om, vad den kanske ska handla om osv. Vill börja planera något nytt som får komma ut efter att jag avslutat denna. Men oroa er inte, den här avslutas inte än på ett tag :)