Nightmare ~ 3

Kapitel 22

Leonora Styles

"Men snälla mamma! Jag vill inte vara kvar här och behöva bli påmind varje jävla dag om det jag varit med om!"

Tårarna försökte trycka sig ut. Hela kroppen skakade

"Du hörde vad jag sa Leonora! Du stannar hemma så jag vet att du är i säkerhet!"

Skrek mamma från andra sidan köksön

"Jag är inte säker här! Jag är inte säker här förens han är fast! Jag vill bort mamma! Från all jävla skit jag gått igenom här!"

En tår sökte sig ner för min kind. Det var bara sekunder från att jag skulle bryta ihop.

Mamma gick runt köksön och ställde sig framför mig

"Du ska ingenstans fattar du?!"

"Jag är inget litet barn längre! Vad gjorde inte du i min ålder va?! Du åkte fan till London med pappa! Åkte på turnéer världen över!"

"Jag hade inte varit med om det du varit med om! Kan du gå härifrån?! Orkar inte mer! Att du alltid ska vara så satans jävla envis! Du beter dig som ett jävla as! Vad hände med dig va?! Känner inte ens igen min egna dotter!"

Mammas ord kom som knivar i ryggen

"Fan va synd då att jag inte dog där ute i skogen! Va?! Eller hur?! Så skulle du ja sluppit mig, då hade du mått bra va?! Jag hade nog haft det mycket bättre på andra sidan. Bättre än det jävla skit livet jag lever nu i alla fall!"

En örfil från baksidan av mammas vänsterhand träffade min kind.
Tårarna jag försökt hålla inne forsade ner för kinderna.

Jag sprang förbi mamma och greppade skorna och en jacka innan jag lämnade huset.
Gruset under mina bara fötter var vasst på min tunna hud.

Jag sprang så långt benen bar mig. Tills lungorna inte kunde få in den luft jag behövde. Då var jag någonstans långt hemifrån.
Det värkte i fötterna och svetten rann ner längs min kropp. Jag satte mig ner bakom en soptunna i en av gränderna för att hämta andan utan att synas.

Vad höll jag på med egentligen? Min familj skyddade mig och jag gjorde såhär? Bara stack.
Det var fel av mamma att slå mig, men hon menade det inte. Hon vill inte skada mig, jag vet det. Men i en situation som den gör man det första som kommer i tanke. Min första tanke var att dra.

***

Jag knöt på mig skorna och ställde mig upp. Solen började gå ner från himlen.
En svag höstvind grep tag i mitt hår och en rysning for genom kroppen.
Dags att bege sig hem.

Jag gick längs dom tomma gatorna. Gränderna låg tysta och kusliga. Inte en människa syntes.

Något som lät som fotsteg hördes bakom mig. Jag slängde en blick bakåt och stannade upp. Ingen där. Jag vände mig om för att gå men krokade i någon.

Jag tog några steg bakåt och ögonen spärrades upp när Pontus stod bara någon meter framför mig. Jag började springa in mot staden igen. Skrikandes på hjälp.
Regnet började ösa ner och jag kunde inte höra om Pontus kom efter. Jag kastade en blick bakåt. Han hade gett mig försprång och började nu smått jogga efter mig. Bara för att trötta ut mig.

Någonstans här skulle det finnas en polisstation. Sprang jag så fort jag orkade skulle jag vara i säkerhet. Inte en chans att han går in på en polisstation.
Jag koncentrerade på mig själv. Såg till att andas ordentligt och samtidigt springa snabbt i säkerhet.

Men tanken slog mig. Att om Pontus fick tag i mig nu skulle jag vara tillbaka på ruta 1. Och kanske skulle jag inte få se min familj mer.

Regnet hade gjort mina kläder genomblöta och tunga.
Jag skulle snart vara vid polisstationen. Bara inte Pontus bestämde sig för att göra sitt drag nu

"Spring Nora. Fortare, du vill väl inte att jag ska komma ikapp?"

Ropade han bakom mig.

Plaskandes från hans fötter i vattenpölarna närmade sig bakom mig.
Jag andades in och sprang snabbare när polisstationen skylt fångade mina ögon.

***

"Hjälp mig! Han är efter mig!"

Jag slängde mig in på Stationen med tårarna rinnandes.
En av poliserna kände genast igen mig och sprang ut på trappan

"Det är ingen där Nora"

Sa han när han kom tillbaka

"Han var efter mig, Pontus. Han är här.."

"Jag skjutsar dig hem, det är sent"

Den blonda poliskillen vid namn Gary slängde en filt åt mig och jag följde efter honom.

Hade jag bara inbillat mig allt? Det kändes så verkligt

"Tror ni inte på mig?"

Jag bröt tystnaden i polisbilen.

Han tänkte efter

"Nja, jo.. Asså.."

"Jag är nästan 100% säker på att han var där"

"Det kan vara vanligt med inbillningar"

"Men jag krockade ju i honom. Han är kvar i landet. Jag svär"

"Det är sent på natten Leonora, du är trött"

Jag kastade en arg blick på honom.

När han släppte av mig utanför mitt hus slängde jag igen dörren utan att säga ett ord.
Om Pontus fångade mig, skulle det vara polisernas fel.

Pontus hade inte gett upp än och skulle inte göra förens han fått mig död.