Silence | o.r

10

Till: Alice
Skickat: 09.22
"Tack för i går, jag hade jätte roligt"

Till: Alice
Skickat: 10.46
"Alice?"

Till: Alice
Skickat: 12.10
"Hallå? Mår du bra? Alice?"

Till: Alice
Skickat: 15.48
"Alice? snälla svara, mår du bra?"

Till: Alice
Skickat: 17.44
"ALICE!!!!"

Något är fel, något står inte rätt till... Jag slänger det gråa täcket som omsluter mina bara ben åt sidan, med snabba steg tar jag mig genom rummet och bort till garderoben där jag snabbt drar på mig ett par mjukisbyxor och en grå tjocktröja slänger jag snabbt på mig innan jag trippar ner för trappan och bort mot ytterdörren. Ett par sneakers och en jacka får jag också på mig innan jag står utanför dörren, jag huttrar till, kollar ner på telefonen, 18.29. Klockan börjar bli mycket och hela Stockholm ligger i mörker. Med snabba steg tar jag mig ner för trappan och ut på gatan. I ett försök att leta upp vilket av husen Alice bor i med hjälp av hitta och mina egna egenskaper gissar jag mig fram till det gråa huset lägst ner på gatan. Jag går upp mot huset och fram till dörren där jag för en kort stund stannar upp, andas några djupa andetag och knackar. försiktiga steg ifrån insidan hörs och strax efter vrids ett lås om och dörren öppnas på glänt. Alice ansikte syns och strax efter stängs dörren igen. Jag suckar, vad hände? varför ignorerar hon mig och stänger dörren i mitt ansikte?

Precis när jag är på väg ner för trappan igen öppnas dörren och Alice vackra ögon möter mina. Jag kan inte hindra mig själv från att springa och dra in henne i min famn, i en stor och mjuk kram. Jag sluter ögonen, kramar hennes slanka kropp hårt och förtränger de faktum att hon inte kramar tillbaka. När det känns som mest ensamt letar de två armarna sig runt min rygg och ett huvud lutar sig mot min axel. Jag slappnar av, låter kramen gå mot en gemensam kram. Vi står där, länge, tills hon försiktigt börjar släppa på kramen, inte helt, bara så hennes ögon når mina. Vi står så länge, längre än kramen. Jag suckar tyst, drar henne närmare och ler.

°Alice perspektiv°

Han ler, ler sådär mjukt och försiktigt som bara han kan, det där leendet som får mitt hjärta att smälta och benen under mig att mjukna. Hans ansikte närmar sig långsamt mitt och hans ögon sluts, tänker han kyssa mig? I ren reflex drar jag undan ansiktet och möter där efter ett par förvirrade ögon. Ett par chokladbruna ögon som får hjärtat att slå ett extra slag.

"Förlåt, det va inte meningen" säger han tyst och viker undan blicken. Oh! om jag bara kunnat berätta för dig. Att jag alltid ska sumpa mina ända chanser, att jag alltid ska få andra att framstå som idioter, barnsliga eller korkade, det är alltid mitt fel. "Jag går, vi hörs" en sorgsen och ensam blick möter mig och får hjärtat att brista. snälla gå inte, Omar stanna hos mig, håll om mig, kyss mig, älska mig.

Han går iväg och förtvivlat springer jag in igen, fram till telefonen som ligger på laddning vid köksbordet. Med snabba knapptryckningar är jag inne på vår konversation.

Till: Omar
Skickat: 19.13
"Snälla Omar, lämna mig inte"

Från: Omar
Skickat: 19.14
"redan gjort....."