Silence | o.r

29

°Alice perspektiv°

Jag ser honom längre fram i korridoren, Jag ser honom gåendes ihop med sina kompisar mot dagens första lektion. Jag snabbar på stegen till mitt skåp, när jag öppnar ser jag den rosa lappen trilla ner på golvet men låter den ligga där tills jackan hänger i skåpet och böckerna ligger i min famn. Jag sätter mig på huk för att plocka upp den lapp som jag helst hade slängt i soptunnan. Men jag har inte hjärta att slänga lappen, någon har lagt ner tid och känslor i den lappen för mig.

"today my love... Today"

Jag ler lätt, lägger lappen bland de andra och går mot första lektionen.

"Alice, Felix vill säga dig nått" Viskar Hanna och puttar lätt till mig i sidan. Jag lyfter blicken från bordet till Felix som med gester försöker visa någonting, vad, det förstår jag inte. Jag rycker på axlarna och visar att jag inte förstår med en förvirrat ansiktsuttryck. Han suckar lätt innan han ler och pekar på telefonen i sin hand. Jag nickar och plockar åt mig min egen.

Från: Felix
Skickat: 12.55
"Ska du med hem och plugga efter skolan?"

Till: Felix
Skickat: 12.55
"ja nu ska jag det"

Från: Felix
Skickat: 12.55
"du hade egentligen inget val"

Till: Felix
Skickat: 12.56
"Förstod nästan det"

Jag vänder blicken till Felix som glatt ger tummen upp innan han återgår till boken framför honom. Jag ler blygt ner i bordet och försöker läsa vidare i texten.

------

Dagen led mot sitt slut när jag låste skåpet för att där efter följa med Felix mot bussen.

"min buss är rätt sen, men det går rätt fort när man väl sitter på bussen" säger han när vi går mot busshållplatsen. Jag nickar tillbaka och leendet på mina läppar försvinner snabbt när jag ser vem som redan sitter i busskuren med blicken i telefonen. Luvan över hans huvud döljer hans ansikte och hörlurarna som sitter i hans öron döljer mig från honom. Han kommer inte märka att vi kommer gåendes om han inte kollar upp. Felix saktade ner stegen och kollade fundersamt på mig innan han svängde in bakom busskuren.

"Här kan man också vänta" log han och jag nicka lätt, lät leendet träda mina läppar igen när jag blickade upp mot honom. Vi stod där, kanske tio minuter innan bussen kom runt hörnet. Vi lät Omar gå på innan vi gick på för att snabbt sätta oss ner på första lediga säte. Jag kunde inte låta bli, inte låta bli att snegla bak på honom, han som skulle vara min pojkvän, han som under veckan skulle bevisa sin kärlek men som låg hemma sjuk med förhoppningarna om att allt skulle vara som vanligt igen.

"Vi ska av här" Felix ler sådär mjukt och vänligt mot mig när bussen saktar in och jag är snabb med att hoppa av mitt säte och ta mig mot dörrarna med Felix strax efter. Bussen åkte vidare och jag suckade lättat när vi började röra oss mot Felix hus. Han slängde upp dörren, ifrån köket hördes ljud från spisen samt en vacker låt från radion som nynnades ikapp av en kvinnlig röst i köket. Osäkert följer jag efter Felix in i köket, kvinnan vid spisen slutar nynna och ler glatt när hon kollar mot oss.

"Åh en ny vän, va kul!" säger hon glatt när hon stänger av spisen för att sedan gå fram till oss. Jag ler stelt mot henne när hon frågar om mitt namn.

"Hon heter Alice" svarar Felix och kvinnan nickar.

"Hej Alice, Jag är Cecilia, Felix mamma. Välkommen hem till oss" ler hon innan hon går till spisen igen. "Pannkakor?" frågar hon och jag nickar blygt. Cecilia ställer en tallrik med pannkakor på bordet och jag sätter mig ner bredvid Felix som redan högt in.

"Så, Alice. Du är den nya tjejen som börjat i Felix klass om jag miss rätt, hur känns det?" Jag gillar att Cecilia är så pratglad, jag gillar dock inte att jag kan besvara hennes frågor.

"Ja, det är hon, och jag hoppar hon trivs" svarar Felix som snabbt slänger mig ett leende.

"Du kanske inte tycker om att prata, eller så kommunicerar du på annat vis, teckenspråk?" Jag höjer lätt på ögonbrynen åt hennes fråga, det är första gången någon enkelt ställt frågan om hur jag pratar, det känns konstigt, på ett bra sätt att.

"Jag hör och förstår allt men kan inte tala" visar jag med teckenspråk och hon nickar lätt.

"Jaha, jag förstår att det kan va tufft men du värkar vara en stark tjej." ler hon innan hon lämnar bordet för att försvinna vidare i huset. Om hon bara visste hur svag jag är....

"Mamma jobbar med funktionsnedsatta barn och även vuxna i bland. så hon kan teckenspråk och är väldigt förstående till det mesta" ler Felix och jag nickar.

"Kan du teckenspråk?" (har jag kursiverad texttyp visas orden i teckenspråk. Om jag inte säger något annat) frågar jag och Felix nickar.

"Ja, mamma lärde mig när jag va sju, jag va mycket på hennes jobb och det var en kille som va döv där som bara förstod teckenspråk. så jag behövde kunna det för att förstå honom" svarar han och jag nickar. Äntligen slipper jag skriva allt, jag kan prata med någon på mitt sätt.

"Ska vi börja med pluggandet?" frågar han och jag nickar, plockar upp mina böcker från väskan och ler lätt när Felix börjar läsa högt.

"Felix!" Han har precis hunnit läsa klart sista meningen när hans mamma ropar, han ursäktar sig innan han går ut från köket. Jag sitter tyst och stilla kvar i väntan på att han ska komma tillbaka. Jag låter blicken granska deras kök, det är hemtrevligt och mysigt. på väggen hänger en klocka, där hänger teckningar och på ena kylskåpdörren är där kladdat med en blå tuschpenna.

Jag hinner kort uppfatta smygande fotsteg innan något liknade en schal trycks mot mina ögon knyts runt mitt huvud. Frågandes börjar jag känna med händerna över vad som händer. Ett par kalla händer läggs på mina axlar och jag känner hur en käke mjukt trycks mot min kind.

"Redo för äventyr?" säger Felix lätt och det är med osäkra tankar jag långsamt nickar till svar.

"Bra då kör vi"