Silence | o.r

59

°Alice Perspektiv°

Vi vandrade ner för gatorna, hand i hand. Jag kunde inte känna mig lyckligare. Just då kändes det som om jag aldrig upplevt äkta lycka, inte förrns nu. Men när i satte oss ner på en bänk, för att äta de mackor vi gjort innan vi gick hemifrån såg jag dig gå, ensam längre bort i parken. Du såg nedstämd ut, ledsen. Jag tyckte du hade smalnat av, du såg blek ut. Och mitt leende föll snabbt bort. Jag satt med min macka i händerna och följde dig med blicken, jag ville springa efter, men jag kunde inte.

"Alice?" yttrade Charlie och väckte mig ur mitt tänkande, jag mötte hans klarblåa ögon och log, nickade och såg hans leende växa upp igen. "var din macka god?" frågade han och jag nickade, den var jättegod. Hans mamma gjorde de bästa mackorna. Jag såg dig försvinna bakom husknutarna och tyst för mig själv suckade jag, jag önska vi bara kunde vara vänner, vi skulle inte behöva vara ifrån varandra. Charlie och jag pratade mycket, mesta dels var det Charlie som pratade, jag svarade ibland, men nickade oftast, eller visade svaren via rörelser. Jag älskar att höra han berätta sina historier, dom är mina favoriter. Han brukar alltid berätta godnattsagor, dra sina fingrar genom mitt hår och hålla mig hårt med andra armen. Jag somnar oftast med ett stort och lyckligt leende. Han får mig att sluta tänka för en stund, glömma bort allt som får mig orolig. Får mig att leva i nuet.

Jag undrar hur du har det....