Silence | o.r

50

°Alice Perspektiv°

Hennes händer var så försiktiga, så mjuka och väl omhändertagna. Hon tog först min hand och drog den ena handen upp mot mitt armveck medans den andra plockade fram sprutan hon skulle sätta fast. Jag skämdes över att behöva visa upp min arm, den alldeles sönder skurna armen med allt för många ärr. Inte för det, jag är inte stolt över dem, inte över att jag en gång gjort dom, men att den tiden är över, jag mår bra, jag är glad. Men samtidigt känns det onödigt att visa upp. Jag vet inte varför, men det gör det. Jag önska jag var lika modig och haft lika bra självkänsla som andra, de som vågar visa upp och stå för vad de en gång gjort. Men där är jag inte än.

Under de senaste dagarna har jag inte fått i mig tillräckligt med näring, därför sätter dem nu till extra näring. Om mina värden går upp tillräckligt under veckan kommer jag få åka hem, hem till min egen säng, hem till mitt.

Det är sista veckorna i skolan, snart är mitt andra år på gymnasiet avklarat. Jag har under min vistelse på sjukhuset pluggat varje stund jag fått över, mamma har pratat med lärarna och alla är medvetna om att jag ligger här, i min sjukhus säng och inte kan ta mig till skolan. När jag kommit hem kommer jag kunna åka och göra ikapp alla sista prov jag missat. Men jag lever med det. Mitt mål är att vara tillräckligt frisk och pigg när balen är, jag och Felix ska kolla på treorna som går sitt tåg ner till en bar där de sedan partar loss. Efter som Oscar och Ogge, Felix kompisar, och min kusin tar studenten blir det extra roligt. Min kusin är en av dem jag står närmast i släkten, hon är mammas brorsdotter och heter Alicia, det har slott mig flera gånger att mitt namn är med tanke på hennes. Men jag har aldrig vågat fråga mamma, det skulle bara vara pinsamt.

"Kommer Felix över i dag?" Mamma kollar upp bakom datorn med glasögonen långt ner på näsryggen. Jag rycker lätt på axlarna till svar, för jag vet inte. Han har slutspurts veckorna i skolan och då ändras skolans tider, så man vet inte längre när man slutar. Men varför skulle han? han har ett eget liv att ta i tur med, han måste inte uppvakta mig som någon hund, jag klarar bra av att plugg ai min säng ensam hela dagen. Det är som förr.

"Vill du ha något från Caféet? Jag behöver Kaffe." frågar mamma och jag nickar, för jag kan inte svara på något mer utförligt sätt. "Fika eller mat?" frågar hon samtidigt som hon reser sig ur soffan. Jag håller upp ett finger som förklaring att jag väljer första förslaget. "Chokladboll?" frågar hon och nickar, det får duga, jag orkar inte försöka förklara mina viljor.

Jag önska det inte var jag, som inte skrek när jag föddes, som barn ska. Jag önskar det inte var mina stämband som gått sönder, jag önskar jag kunnat prata, men jag kan inte. Jag kunde, en gång. Det var några veckor sedan, Jag minns att jag sagt få ord, jag minns känslan i halsen, hur stämbanden vibrerat och gett mig ljud som min mun senare bildat till ord. Det var en cool känsla, men det finns inte i mig längre, jag minns inte hur jag gjorde, hur jag lyckades få fram ljud. Allt det är som borta, lika borta som Omar. Nu när jag tänker efter har han inte hört av sig en ända gång, han har inte visat sitt fula tryne heller. Fast jag har inte heller tänkt på honom, bara på nätterna när jag ligger vaken och stirrar in i väggen. Då kommer han upp i mitt minne. Hur han beskyddande hållit om mig, hans fina leende har fått mina ögon att tåras. Jag undrar hur han mår, jag undrar om han har det bra.

》》》》》》》》》》》》》》》

Skulle ni vilja ha en uppföljare vid senare tillfälle? funderar påt 

ily ♡