Silence | o.r

43

Läs texten i slutet e ni snälla

"Ser du henne där borta?" Felix puttar till mig i sidan med armbågen och nickar lätt mot en tjej i andra sidan av caféet. Jag nickar och kollar studerande på henne, Jag kan bara se henne ur profil men det ända jag kan säga är att hon ser söt ut, jag ser knappt hennes ansikte då hennes långa svarta hår hänger framför ansiktet. "Jag vill prata med henne" mumlar han och jag flinar stort mot honom vilket får honom att himla med ögonen.

"prata med hon" säger jag och han ler nervöst mot mig vilket gör mig en aning irriterad så jag puttar av honom från stolen och ger honom en irriterad gest för att han ska gå fram. Osäkert går han bort och jag sitter som en idiot och kollar på. Tjejen kollar upp på honom och ler lätt när han kommer fram.

"Hej" säger han stelt och kliar sig i nacken.

"hej" svarar hon med vacker röst och jag hoppas på att hon inte märker mig sitta stirrandes på dom. Jag slänger snabbt en tidning för ansiktet när jag ser henne vända huvudet mot mig, efter det hör jag henne skratta, hon har ett vackert skratt också.

"Vi hörs väll, hoppas jag" säger Felix och kommer där efter tillbaka, med ett stort leende på läpparna.

"ja?" säger jag uppmanande när han sätter sig på stolen mittemot mig.

"Jag fick hennes nummer" svarar han och jag sträcker fram handen för en high five vilket får Felix att skratta innan han slår sin hand mot min. Tjejen har gått så jag kan göra det utan att hon tror vi är dumma i huvudet.

"Mer?" frågar jag som följdfråga och han tar ett bett av sin nästan orörda muffins.

"Hon heter Victoria, mer fråga jag inte" svarar han och jag nickar. Det är typ som i film, rätt knasigt. Men samtidigt så gulligt. Jag hoppas på att denna Victoria kanske kan vara ett nytt stöd för Felix att falla tillbaka på, kanske han kan bli det åt henne också. För man behöver någon mer att falla tillbaka till än sin bästa vän, och det har jag lärt mig nu. Att det kan vara bra att få hjälp från mer än en person, förr pratade jag inte med någon, jag höll allt för mig själv och lät inte någon få ta del av mitt liv, men se på mig nu. Jag kan säga enstaka ord, det var ingen som någonsin trodde det, jag har en äkta vän och en underbar pojkvän. Jag pratar med psykolog och talpedagog en gång i veckan och får hjälp med mina problem, jag låter mamma hjälpa mig, och jag mår nästan bra nu. För att jag lät folk hjälpa mig.

"Ska vi gå hem? jag ska va hos Oscar vid halv" säger Felix och jag nickar. Vi lämnar caféet och går i tystnad mot Felix hem. Jag lämnar honom med ett hejdå innan jag går hem. Jag undrar om Omar också ska till Oscar eller om det bara är Felix?

☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼☼

Jag klarade uppskrivningen (för moped)!!! Halleluja! Kan typ inte förstå att jag inte längre behöver bry mig om det, det känns helt skevt, nu saknas bara moped och hjälm sen ska jag gasa runt på vägarna! Nu kan dessutom skrivningen bli bättre för jag inte behöver plugga till det osv... 

Nu till min viktiga fråga!

och jag vet, jag ställer den jämt.... men, om jag vet vad ni vill blir skrivningen roligare, för när ni gillar det, gillar jag det.

Så:

Vad vill ni ska hända? Kommentera!

ily ♡