Silence | o.r

45

Från: Omar
Skickat: 11.01
"Var är du? skulle du inte komma vid halv?"

Till: Omar
Skickat: 11.01
"Ändrade planer"

Från: Omar
Skickat: 11.02
"Vadå ändrade planer?"

Till: Omar
Skickat: 11.04
"Jag kommer inte"

Från: Omar
Skickat: 11.05
"Vadå? var det hänt något?"

Till: Omar
Skickat: 11.06
"Inget nytt"

Från: Omar
Skickat: 11.06
"Okej, inget du vill prata om då? jag vill ju att du mår bra"

Åhhh, det vill du allt. Bara du kan leva ditt dubbel liv samtidigt och få mig att vara lycklig av någon som bara driver med mina känslor, någon som bara vill veta allt om mig och sen kunna leva ett bättre liv upptill. Visst finns det mycket jag vill prata med dig om, till exempel vill jag veta vad tjejen heter, om hon är bra på det ni gör ihop, om du tycker om henne eller mig. Men du skulle bra fortsätta ljuga mig upp i ansiktet.

Till: Omar
Skickat: 11.10
"Nej, ingenting"

Från: Omar
Skickat: 11.10
"Vi behöver nog prata i vilket fall"

Till: Omar
Skickat: 11.10
"Nej tack"

Från: Omar
Skickat: 11.10
"Jo, macken vid sju"

Till: Omar
Skickat: 11.12
"Nej"

Från: Omar
Skickat: 11.12
"Jo, bete dig inte som ett barn, ses vid sju"

Till: Omar
Skickat: 11.14
"ok"

------

Dagen gick, jag gick, jag gick runt på gatorna och funderade, tårarna hade slutat rinna och hade lämnat glansiga spår ner för mina kinder efter sig. Något sa mig att det skulle rinna senare i kväll också, något sa mig att det jag skulle få höra vid macken klockan sju inte skulle vara sanningen, och det skulle få mig att gråta, sanningen skulle också få mig att gråta, den skulle få mig att vilja skrik rakt ut och den skulle få mig att vilja slå min handflata hårt över hans kind.

Jag bestämde mig för att gå till macken redan vid sex, för att gömma spåren av tårar från mina kinder och den röda färg mina ögon antagligen hade. Med snabba steg tog jag mig genom det lilla villaområde jag strosat runt på i en kvarts tid. Jag drog upp dörren på macken och den lilla klockan plingade ljudligt till. Killen i kassan hälsade glatt och jag tvingade mig själv att le mot honom, leendet på hans läppar försvann snabbt och jag antar han sätt mina glansiga kinder. Hans blick var aldrig dömande, den såg nästan orolig ut, de få sekunder vi hade ögonkontakt. Jag söker igenom macken efter toaletten och går snabbt dit och låser in mig. Luvan jag haft över huvudet slänger jag bak över ryggen och kollar på mig själv genom spegeln. Med lite vatten får jag bort de glansiga under ögonen och den röda nyansen i ögonen var nästan borta. Jag drar upp luvan igen och går ut och fram till hyllan med choklad. Jag tar en av de små kakorna med mjölkchoklad och lägger fram vid kassan, killen blippar den och berättar hur mycket den kostar innan jag får sätta i kortet. Efter jag betalat ler jag som tack innan jag går ut, ser mig omkring och springer iväg åt håller jag vet att Omar inte kommer ta. Längre bort på vägen jag nu går på står en sliten bänk. Jag sätter mig ner och öppnar chokladen och knäcker av en bit innan jag stoppar den i munnen. Jag tuggar långsamt, nästan om om jag vore rädd att den skulle gå sönder.

klockan tickar, halv sju, sju, tio över..... halva chokladkakan är borta och resten ligger ner tryckt i min ficka när jag går mot macken ännu en gång. Jag är helt tom, vet inte vad jag gör. Jag bara går, går tills jag inte längre orkar mer. Vid mackens vägg står han, lutad mot väggen och vänder på huvudet då och då för att se vart jag kommer ifrån. Jag tar ett sista djupt andetag innan jag tar steget som gör mig synlig bland alla träd och buskar som följer vägen jag lämnar. Blicken lägger jag i marken och skyndar över vägen, fram till Omar. Jag valde att avstå kramen han försökte ge mig och istället stoppa honom med handen mot hans bröst. Frågande mötte han min blick och jag bad med min blick honom berätta.

Det var mörkt runt om oss och jag ville bara få gå hem, in i värmen med en bok och varm choklad.

"Alice, jag tror inte det fungerar mer, jag vet inte hur jag ska säga det för att det inte ska låta så jävla dumt, men det gör det. Jag har inte de känslor för dig längre som jag hade innan, jag är så ledsen."

Mina ögon började tåras även om jag nästan var beredd på det, så sårade det, djupt.

"Så snälla Alice, gråt inte. Det finns någon mycket bättre än mig" säger han och försöker krama mig ännu en gång men jag backar undan. Hans tröst tröstar inte. Jag torkar mig under ögonen och snyftar till innan jag nickar och vänder på klacken för att gå hem. Han gör mig inget motstånd, han ångrar inget han sagt, det är bevis nog.

Jag var nästan hemma, bara något kvarter bort, jag skulle bara över gatan, jag hade sett mig för, flera gånger och konstaterat att ingen bil fanns i närheten. Jag hade gått ut på gatan, med ögonen fulla av tårar och från ingenstans kom en bil, en personbil. Jag såg aldrig färgen, det var för mörkt. Det sista jag såg var dess starka lampor som bländade mig. Det sista jag mins är en hård smäll mot höften, som får det att kännas som om alla mina inre organ och ben gick i tusen bitar. Benen försvinner under mig och jag faller handlöst fram mot bilens nos, det smäller till i huvudet och allt blir där efter svart.