Silence | o.r

15

°Alice Perspektiv°

Det är söndag, klockan slår prick 07.00 när larmet på min telefon börjar spela. Med sömniga ögon letar jag upp telefonen på nattygsbordet. Larmet stänger jag av innan jag gnuggar mig i ögonen. Med några få andetag i mellan reser jag mig ur sängen och trippar ner för trappan och in i köket. I köket sitter mamma som vanligt med kaffekoppen och tidningen. Jag slår mig ner mittemot henne och sträcker mig efter yoghurten. Mamma kollar snabbt upp, ger mig ett leende till 'godmorgon hälsning' innan hon kollar ner i tidningen igen. Yoghurten häller jag ner i en skål tillsammans med flingor och ner skivade äppelbitar. Jag äter i lugnans ro mesdans solen sakta tar sig upp vid horisonten.

"Det finns varmt vatten i kokaren om du vill ha te" säger mamma och jag nickar innan jag reser mig från stolen. Jag tar ner en tekopp ur skåpet och fyller upp den med vatten innan jag stoppar ner tepåsen. Jag sätter mig ner framför bordet igen.
Mormors lilla bil kör upp på uppfarten och jag ler svagt när jag skjuter undan stolen och förflyttar den nu tomma skålen och tekoppen till diskmaskinen. Mormor kommer glatt pratandes in i köket och jag ler skrattandes åt henne.

"Har du inte klätt på dig än? Åh herre min skapare! Skynda dig!" Säger hon och jag nickar till svars innan jag skyndar upp till mitt rum. Den vita klänningen hänger som alltid i min garderob.

Den vita klänningen, vita strumpbyxor och den vita koftan sitter nu på min kropp och i väntan på att mormor ska prata klart med mamma drar jag på mina skor och jacka.
"Då så! Då åker vi! Skynda dig nu..." Min mormor är alltid lika stressad och ska alltid vara i tid, helst  för tidig.

Vi parkerar utanför den stora kyrkan, med mobil och nottexter i händerna följer jag efter mormor in. Vi får varsin psalmbok  innan vi sätter oss ner på fremerstardaen.

"Nu ska vi lyssna till körens sång och Alice Björks pianospel" jag samlar ihop nottexterna och går fram ihop med kören, sätter mig ner framför pianot och räknar ljudlöst ner från tre. Där efter trycker jag varsamt ner tangenterna och kören börjar sjunga.

Det här är vart jag befinner mig varje söndags morgon och kväll. Som pianist i kyrkan.

Det får en ro att lägga sig inom mig och jag kan slappna av, känna mig hörd och förstådd. Jag känner mig inte onormal här.

Från: Omar
Skickat: 11:21
"Det slutar ju aldrig regna!"

Till: Omar
Skickat: 12.45
":("