Silence | o.r

20

De små snarkningarna väcker mig långsamt ur min sömn. jag sätter mig halvt upp och kollar med ett stort leende ner på den sovande individen bredvid mig. Jag sitter så ett tag, innan jag lägger mig tillrätta igen på hans bara bröst. Jag sluter åter igen ögonen när hans hand läggs på min axel. En mjuk puss lämnas mot min panna och jag ler, öppnar ögonen och möter de bruna ögonen som får hela min kropp varm.

"God morgon" säger han med en morgon hes röst som jag besvarar med att lägga mig på mage och ge honom en lätt puss på näsan. Han skrattar kort innan han sätter sig upp en aning.

"Jag måste gå på toa" säger han efter en stund och jag nickar. Han reser sig ur sängen och går mot toaletten. Jag sträcker mig efter min telefon som ligger på golvet nedanför sängen. En rad sms från mamma har trillat in.

Från: Mamma♥
Skickat: 22.32
"Vart är du älskling?"

Från: Mamma♥
Skickat: 23:45
"Hallå? mår du bra? vart är du?"

Från: Mamma♥
Skickat: 00.23
"Alice! vart är du?! jag är jätte orolig!"

Från: Mamma♥
Skickat: 01.55
"Alice!"

Till: Mamma♥
Skickat: 11.16
"Förlåt mamma! Jag mår bra! Jag sov hos en kompis och min mobil dog, jag är hemskt ledsen att du behövt oroa dig! Jag mår bra, lovar :) ♥"

Jag gillar inte att ljuga men nu var det bäst så, för mitt och Omars bästa.

Toaletten spolas och jag hör hur handfatet startas. Med ett lätt leende lägger jag tillbaka telefonen och lägger mig ner i sängen igen. Omar kommer ut från toaletten, han går bort till fönsterna och drar upp persiennerna innan han kommer tillbaka till sängen. Med en duns faller han ner i sängen igen och jag ler stort.

"Sovit gott?" frågar han sen och jag nickar ivrigt. jag har sovit som en prinsessa. Omar sätter sig upp igen och kollar på mig. Han sätter sig över mina höfter och frågande kollar jag upp på honom. "Är du kittlig?" frågar han med ett flin och jag försöker att dölja mitt avslöjande leende under tiden jag skakar på huvudet. Men han ser igenom mig och börjar kittla mig. Jag vrider och vänder mig om för att komma ur hans grepp men lyckas inget vidare. Han skrattar roat åt mig och fortsätter.

Jag biter svagt tag i underläppen när han drar händerna upp över mina underarmar, jag gör allt för att pressa tillbaka tårarna och jag lyckas. Men hans vackra skratt avtar och när jag kollar upp på honom möts jag av en allvarlig blick som får skuldkänslorna att pressa inuti mig.

"Alice" säger han med allvarlig röst och jag försöker dra mina händer ur hans grepp men det är meningslöst, han är minst dubbelt så stark som jag. "Alice, varför har du gjort såhär mot dig själv?" Hans röst är skakig och jag ser hur ögonen tåras.

"Alice!" nästan skriker han när han släpper taget om mina armar och hoppar ur sängen. Jag sätter mig upp mot väggen bakom mig och drar mina armar mot mitt bröst medans jag följer Omar med blicken.

"Varför gör du så? jag kan hjälpa dig ta bättre val, snälla låt mig hjälpa dig. Jag vill inte att du ska må dåligt, Alice!" gråter han och tårarna rinner över för mig. Jag viker ner blicken i mitt knä.

"Förlåt Alice" Jag känner hur sängen sjunker ner bredvid mig och hur de beskyddande armarna läggs runt mig. "Jag älskar dig för mycket för att kunna se dig må dåligt" säger han och jag nickar.

"Hur länge har du gjort såhär?" frågar han sen och jag kollar upp på honom, bedjande pekar jag på min telefon. Han räcker över den till mig och jag tar mig snabbt in och in på anteckningar.

"5 år"

Omar suckar och nickar, hans hand som ligger över min överarm rör han i lugnande rörelser upp och ner.

"Varför?" frågar han sen.

"Jag har alltid varit mobbad för mitt sätt att vara annorlunda. Jag har aldrig kunnat försvara mig själv då jag aldrig skulle slå någon. Folk som inte känner mig blir ofta sura när jag inte kan svara dom. Men det är inget jag kan hjälpa, jag är sån här, har alltid varit och kommer alltid vara. På grund av min funktionsnedsättning har jag heller aldrig haft några vänner, jag har varit ensam och inte velat prata om det.

Sen genom gick mina föräldrar en skilsmässa när jag va fem, Pappa lämnade Sverige och jag vet inte exakt vart han är. Mamma har träffat en ny kille och de två har bråkat de senaste veckorna, de har varit till och från hela tiden och jag har inte velat lägga mer på mamma än vad hon redan har att bära på. Jag har väl aldrig känt att jag passat in här"

"Men nu har du mig, och jag tänker aldrig lämna dig. Du kan prata med mig om allt. Du kan ju mitt nummer" säger Omar och jag nickar med ett leende.

"Vad sägs om att äta lite frukost? Jag tror vi båda kan behöva det" ler han sen och jag nickar.

Han reser sig ur sängen och räcker mig sin hand. Jag tar emot den och går ur sängen. Jag följer efter honom ner för trappan och in i köket.

"Då kör vi. Pannkakor?"

❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀❀