Silence | o.r

42

Hur kunde jag ens låta honom bestämma över mig? Hur kunde jag ens låta honom komma in i mitt liv. När han inte ens orkat säga grattis på min födelsedag. inte berättade han vart han tog vägen, men nu, tolv år senare. Guess whos back?

Nervöst pillar jag på Omars tröja, jag vill inte att han kommer tillbaka. Det ringer på dörren och hela mitt liv hinner springa igenom min kropp innan mamma öppnar dörren och möter främlingen på utsidan med ett glatt hej. Varför spelar hon så lycklig för. Jag kniper hårt ihop ögonen och hoppas på att det bara ska vara en mardröm. Men när jag försiktigt öppnar ögonen igen har främlingen tagit av sina skor och kommit in i vårt hus. Omars arm runt mina axlar hårdnar en aning när främlingen kommer bort mot soffan vi sitter i. I hans hand har han en bukett blommor.

"Alice" utbrister han glatt men jag glor bara surt tillbaka. Det är som om min blick tar hela hans livsglädje från honom.

"Alice, va lite trevlig." morrar mamma och jag suckar. Jag försöker mig på ett stelt leende innan jag snabbt drar det av mina läppar.

"Hej! Omar, Alice pojkvän" fortsätter Omar och reser sig ur soffan  för att ta mannens hand.

"Trevligt att träffas, vilken trevlig pojke du hittat Alice" ler pappa och jag himlar med ögonen men nickar. Där efter lägger sig en stel tystnad över oss, ända tills mamma väljer att avbryta den.

"Vill du ha kaffe? jag fixar" säger hon snabbt och springer till köket.

"Jag kommer och hjälper dig Vera" Lägger Omar snabbt till och ler mot mig innan han placerar en mjuk puss mot min panna och försvinner in i köket han också. Jag blänger surt upp på pappa som obekvämt står kvar framför mig.

"Jag vet att det kanske inte värkar så roligt nu, men jag tror du kommer trivas bra i England. Det är mycket trevligt" säger han och sätter sig ner i soffan, en bra bit ifrån mig. Men för mig alldeles för nära.

"Nej" säger jag bestämt och reser mig ur soffan för att gå till köket.

"Vilken vacker röst du har, tänk att jag aldrig trott jag skulle få höra den" mumlar han och jag vänder mig frågande om mot honom. "Har du kunnat prata länge?" frågar han som följdfråga och jag skakar på huvudet.

"Nej" svarar jag och går där efter till köket. På bordet står kaffekoppar och glas ihop med ett fat kakor. Jag sätter mig ner på en av de stolar närmast fönstret och hoppas på att mamma eller Omar ska sätta sig bredvid mig. Jag vill bara slänga dagen åt helvete, springa upp till mitt rum och slänga mig i sängen, vakna upp och inse att det hela bara var en dröm. Men eftersom den tanken bara var just en tanke, får jag plåga mig igenom de timmar han är här. Han pratar mest med mamma, de pratar om hur de har det, och vad som pågår i deras liv. Kanske mamma också spelar, spelar glad och trevlig. Egentligen borde hon va rätt dur hon med.

"Trevligt att träffa dig igen" säger mamma med handen mot den öppna dörren.

"Det samma, hoppas vi ses snart igen" svarar han och mamma nickar kort. Det hoppar inte jag.

"Hejdå Alice, sköt om dig. Här får du" säger han och räcker mig ett kuvert. Förvirrat tar jag emot det.

"Tack" säger jag denna gånger en tacksam ton och inte lika irriterad som innan.

"Hejdå på dig med Omar. Trevligt att träffa dig" säger han med ett leende innan han går ut genom dörren och bort mot sin bil. Mamma stänger dörren efter honom och suckar tyst. Jag kollar frågande ner på kuvertet i Mona händer.

"To Alice" står det på det. Undrar vad som finns inuti.

••••••••••••••••••••

Har massa i skolan atm, därför ber jag nu i förväg om förlåtelse för uppdateringen inte kommer vara den samma denna vecka.

ily ❤️