Silence | o.r

34

°Omars perspektiv°

Om jag vandrat i två timmar, eller om det är mot fem vet jag inte. Annat än att det är min bästa vän jag letar efter är för mig suddigt. Det har börjat skymma runt omkring mig och regnet hänger i molnen i väntan på att falla ner. bara några meter fram ligger min och Felix hemliga plats. Det var här vi alltid träffades när vi va små, när vi hade viktiga saker att berätta eller när vi bara kände att det behövdes. Det är en mindre klippavsats med ett ensamt träd på. Själva klippavsatsen ligger långt in i skogen, högt uppe på ett berg. Det är som gömt för alla andra. Jag slår mig genom buskar och grenar den sista biten innan jag står på klippan. Framför mig ligger han, med ansiktet krampande mot himlens mörker.

"Felix?" Jag sätter mig bredvid honom och kollar ner på honom.

"Omar." svarar han och jag nickar, flyttar blicken ut över sjön som glittrar nedanför oss. Han sätter sig upp bredvid mig och vi utbyter en kort blick innan vi vänder blicken mot sjön igen.

"Vad håller du på med?" frågar jag, fortfarande med blicken rakt fram.

"Det är inte jag" mumlar han till svar och jag suckar lätt.

"Vem är det då, din tröja är röd av blod, din hand är sönder slagen, din läpp är sprucken och du har blåtira runt ögat. Vad har hänt?" säger jag allvarligt och spänner blicken i hans grönblåa ögon.

"Det är gänget vi bråka med förra sommarn, jag kom aldrig ifrån det bråket som ni andra. Sen blev det bara värre och värre, och de började ta till med hot. Om jag berättade för någon skulle de ge sig på Alice, för de vet att jag bryr mig om henne. Sen skulle de ge sig på er igen och jag ville inte riskera det så jag tog smällen. De misshandlade mig i går kväll och för att snabbast ta mig till säkerhet gick jag till Alice, för hon bodde närmast. Och jag antar att jag är något av en idiot som inte berättat för någon, för att få hjälp" säger han och sänker blicken till marken. Jag lägger armen runt hans axlar och suckar tyst.

"Nästa gång säger du till mig" ler jag och han möter min blick igen, ett leende spricker upp på hans läppar när han nickar. "För jag lämnar dig aldrig själv bror." lägger jag till och han nickar.

"Jag lämmar aldrig dig heller" svarar han och med det tystnar vi. Vi sitter i tystnad och bara tar in stunden.

"Vi borde gå hit oftare" bryter jag tystnaden med och Felix nickar till svar. En droppe från himlen träffar min näsa och jag kollar upp mot himlen som öppnar sig. Regnet öser ner och vi springer snabbt mot Alice hus. Vi stormar in genom dörren och en aningen chockad och skrämd Alice kommer springandes till hallen.

"Jag hittade honom" ler jag och hon andas lättat ut. "Hans sår behövs tvättas av" lägger jag till och hon nickar, pekar in mot köksbordet innan hon går mot toaletten. Felix kollar oroligt på mig, jag drar med honom in i köket i väntan på Alice nästa åder. Hon kommer tillbaka med en stor första hjälpen väska. Blocken hon alltid har med sig slår hon upp och skriver snabbt ner meningen.

"Ta av din tröja och lägg dig på mage på bordet" står där och Felix nickar, drar av tröjan och lägger sig ner. Såren på hans rygg är stora och illa, en äcklig syn är vad det är. Alices små händer plockar fram bomull som hon blöter ner med en vätska från lådan. Med en gest visar hon för mig att det kommer svida.

"Det kommer kanske svida nu Felix" säger jag och sätter mig ner bredvid honom. Han mumlar spänt till svar innan Alice duttar bomullen mot hans rygg. Han vrider sig av smärta under hela tiden Alice försöker tvätta rent såren. När såren är som rena tvingas Felix att ligga still under resten av hennes rengöring av såren. hela processen tar en halvtimme och när halvtimmen gått har Felix blivit inlindad i bandage för att skydda såren från bakterier och smuts. Han får en ny tröja och där efter sätter han och Alice sig i soffan. Jag fixar te och mackor åt alla.

°Alice perspektiv°

Felix berättade under natten vad som hände, och jag har förståelse för hans val, men det vrider sig ändå i magen av bara tanken. Nu ligger de båda två sovandes i soffan med varsin fluffig filt omslutande runt kroppen. Omar ligger mjukt och harmoniskt, drömmande på nått sätt. Till skillnad från Felix, som hela tiden ändrar ställning för sin rygg, han har den där smärtsamma rynkan i pannan och gnyr som oftast till av smärta. Det gör ont att se honom lida så som han gör. Han är trotts allt min bästa vän.

Under hela helgen har mamma och John varit på mini tripp och bott på hotell, så huset har varit mitt hela helgen, och på grund av min fobi för att vara själv har Omar varit här med mig hela helgen. Men jag hoppas inte han klagar.

Precis när jag tänker krypa ihop i Omars famn plingar min telefon till och lyser upp hela vardagsrummet. Jag sträcker en trött arm mot bordet och greppar tag i telefonen. Med trötta ögon kollar jag på sms:et som lyser på skärmen.

Från: Mamma ♥
Skickat: 03.46
"Vi har en sak vi måste berätta. Kommer hem vid 13.30 i morgon. Sov gått ♥"

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Lite flummigt men hoppas ni tycker om det en aning ändå ❤️

Ily ❤️