Silence | o.r

53

Jag har tänkt mycket det senaste, tänkt mycket på en och samma stund. Det var den kvällen, himlen var stjärnklar, mörk och ung. Det var så mycket hopp och förväntan som låg vilandes bland stjärnorna. Men mellan träden, vilade så mycket förtvivlan och sorg. Jag vandrade ensam, som så många andra nätter. Tårarna rann ner för mina kinder, som de så ofta gör. Min kropp skakade av kylan och jag var nära på att ge vika flera gånger, men jag fortsatte, fortsatte till mitt mål. Jag minns hur jag kollade upp från den spruckna asfalten, hur hela min värld gick i slowmotion. Jag såg inte mycket, men längre bort, på andra sidan vägen stod han, hans ögon visade sådan sorg, sådan svaghet. De ströp mig från meters avstånd. Så många tydliga spår på hjälp, och jag fortsatte gå, gå ifrån honom utan att hjälpa. Tänk att jag för två år sedan, såg rakt in i de sårade ögonen, en natt mitt i December. Då visste jag ingenting, jag var inte medveten om att den killen skulle bli mitt livskärlek, jag visste inte att de var han jag skulle förlåta gång på gång, jag visste inte att han skulle bli allt jag någonsin behövt. Och tankarna på att han inte längre är en del av mitt liv gör ondare än vad hela mitt tidigare liv gjort.

Jag önskar jag kunde förlåta, dig och mig. Jag vill förlåta, men är för svag. Vi kanske inte var menade för varandra? På det sättet jag trott, vi var menade att bli ett, men ett över går till två, och två över går snart i fler. Det kommer andra emellan, Vi förs längre och längre ifrån varandra, längre ifrån det vi en gång hade, kanske kommer vi se tillbaka, var och en för sig. Och minnas våra stunder ihop, bra som dåliga. Vi kanske ses, lär känna varandra på nytt, men aldrig kommer vi bli mer än vänner, för vi är varandras motsatser, som på samma gång har så mycket att dela, gemensamt. Men det skulle aldrig fungera, du har gått vidare, jag kämpar och glömmer en liten del varje dag.

Vi kommer träffas i skolan, jag lovar, vi kommer möta varandras blickar, som kommer utbyta så mycket känslor. Genom gemensamma vänner kommer vi tvingas ses mer än vad vi gjort utan dom, kanske är de till hjälp, får spänningarna att försvinna, för en stund. Eller så gör det de hela värre. Vi får väll helt enkelt se, se vad framtiden har att erbjuda, vart den tar oss. Men en liten del av mig kommer alltid minnas ditt leende. Och jag hoppas du kommer minnas en liten del av mig, för vad var detta året bördan värd om vi inte minns tillbaka, kommer ihåg alla de fina minnen vi delat. För minnena är många, stora och små, men betyder guld ändå.