Silence | o.r

epilog

"Är du helt säker på det här? jag menar, allt går att lösa, på något sätt" Han kollar på mig med sin oroliga blick, en blick han nästan aldrig gett mig förut.

"Det är bäst såhär, ingen tycker om mig här ändå" svarar jag bestämt och drar igen dragkedjan på min väska.

"Jag tycker om dig" mumlar han och jag kollar upp på honom med höjda ögonbryn.

"Nej, du gjorde. Hälsa alla att jag kommer minnas de tidigare åren vi delat, dom va de bästa åren i mitt liv" säger jag och reser mig upp från golvet. Jag greppar tag om min resväska och går mot dörren.

"Kommer du komma tillbaka?" frågar han när han följer efter mig ut genom dörren.

"Vi får se" mumlar jag till svar. Jag hade velat att han försökte få mig att stanna, att han skulle tvinga mig. Men han lät mig gå.

"Hejdå Felix" säger jag och han nickar med blicken i marken.

"Hejdå Omar, vi ses" säger han och kramar broderligt om mig. Jag suckar tungt och drar med mig resväskan ut på gården, till den mindre lastbilen mamma lånat, där alla mina andra grejer redan ligger inpackat. Jag lyfter in resväskan och stänger den stora dörren innan jag hoppar in bredvid mamma. Hon tror jag bara ska flytta, för att fortsätta utbilda mig, för det är vad jag sagt till henne. Men i själva verket flyr jag, bort från allt jag någonsin varit inblandad i, jag ska börja om. Jag kollar ut genom fönstret när vi rullar ut på gatan. jag ser Felix gå hemåt, jag ser glada barnfamiljer i parken vi åker förbi och jag ser kära kärlekspar. Tänk att kärleken är anledningen till att jag flyr min hemstad. Varför skulle det bli såhär? 

--------

Uppföljaren (Sounds) finns i min profil!

Tack för att ni finns vid min sida oavsett vad! Ni är bäst!

ily ♡