Silence | o.r

33

Till: Omar ♥
Skickat: 09.45
"Jag pratar med honom, Jag är skyldig honom en gentjänst"

Från: Omar ♥
Skickat: 09.45
"Okej, be honom höra av sig till mig när han känner för det, säg att jag är orolig och bara behöver veta att han mår bra. Jag pratar med honom senare"

Till: Omar ♥
skickat: 09.46
"Jag ska göra det, hör av mig när jag pratat med honom"

Från: Omar ♥
skickat: 09.46
"Gör så! var försiktigt, han kan bli våldsam när han är ledsen"

Till: Omar ♥
Skickat: 09.46
"Jag tror jag klarar mig, tack! ♥"

Jag lägger ner telefonen på soffbordet, reser mig ur soffan och går försiktigt upp till mitt rum, där Felix förhoppningsvis fortfarande sover. Går dagen gick i ett ända svep, jag hann aldrig förstå vad som hände, jag bara agerade. Jag öppnar försiktigt dörren till mitt rum och kikar in, ser honom sovandes i sängen och öppnar där efter dörren helt. Jag tassar genom rummet, bort till min garderob. Där dra jag snabbt på mig ett par mjukisbyxor innan jag i mjuka steg går bort mot sängen. Försiktigt lägger jag handen på Felix bara axel som inte täcks av täcket. Han rycker till och kollar skräckslaget upp på mig.

"Du skrämmer livet ur mig" säger han innan han rättar till sin ställning och drar täcket täckande över hela hans kropp. Jag ler lätt och kollar ner i golvet en kort stund innan jag möter hans blick. Blocket på mitt nattygsbord plockar jag åt mig och med pennan som satt fast i boken skriver jag snabbt ner till Felix.

"Berätta vad som hände igår"

han nickar lätt och kollar på mig, nästan bedjande, innan han lätt biter tag i underläppen och funderar.

"Jag vet inte, jag mådde bara dåligt. så jag gick ut för att gå till Omar. Sen insåg jag att han var hos dig och gick till er." Säger han

"Du Ljuger"

Han märker hur jag söker igenom hans ansikte efter ledtrådar till att han ljuger, han märker hur min blick glider över sängen. Jag märker hur han stressat börjar lägga täcket till att täcka hela sängen.

Frågande möter jag hans blick.

"Felix....."

Med blixts snabb reaktion lyckas jag dra bort täcket från honom, skräckslaget kollar han på mig.

Sängen är blodig, även så hans tröja. Hans armar är blåslagna och såriga dom också. Han va inte bara på väg till Omar....

"Okej! jag var aldrig bara på väg till Omar, sanningen är den att jag inte kan berätta, jag vill inte sätta dig i problem. Jag vill inte att du råkar illa ut" Hans blick är hård och bestämd, nästan skrämmande. Han reser sig ur sängen, plockar ihop sina kläder som ligger på stolen bredvid min garderob. Hela tröjan är röd av blod och sitter klistrad mot hans rygg, han behöver tvätta såren som -antagligen- gömmer sig under tröjan. Han går med snabba steg mot dörren, men jag är snabbare fram och blockerar vägen.

"Alice, flytta på dig. det är för ditt bästa!" han puttar bort mig från dörren men något inom mig får mig tillbaka innan han hinner öppna dörren. "Alice! för sista gången, jag räddar dig bara från faran!" säger han, hans grönblåa ögon är som sten, iskalla, hårda och ovanliga. Jag har aldrig sätt han sån förut. Han snälla ögon som aldrig skulle skada någon eller något skulle kunna döda vad som helst just nu.

När han förstått att jag inte tänker flytta på mig greppar han ett hårt tag om mina armar och flyttar mig bort mot väggen. Jag blundar hårt när min kropp trycks mot väggen. Inget mer händer, det sista jag uppfattar är att dörren rycks upp och stängs med en smäll. Jag reser mig snabbt och springer efter, men det är lönlöst, han är redan utanför huset när jag kommer ner för trappan. Jag springer bort till soffan och plockar upp min telefon.

Till: Omar ♥
Skickat: 11.02
"Han stack, jag vet inte vad han gjort, han vägrar berätta. men något mer än att bara må dåligt är det, och det är fler inblandade. Du måste leta upp honom innan han gör något dumt!"

Från: Omar ♥
Skickat: 11.02
"Jag är redan på väg."