Silence | o.r

49

°Alice perspektiv°

Solen skiner utanför mitt sjukhusfönster och jag sitter med en bägare glass i handen och längtar efter att få den kyliga vinden slagen mot kroppen. Jag har lämnat sängen tre gånger, bortsätt från när jag varit tvungen att gå på toaletten. Då har jag och Felix utforskat korridorerna på sjukhuset och fikat i cafeterian. Jag har stor lett, lett brett och skrattat ljudlöst. Samtidigt har det känts fel inom mig, något stör mig och något skär i hjärtat. Även om min höft oftast gör ont har jag trivts på sjukhuset, för första gången är jag inte här på grund av mina egna problem, denna gången var det inte mitt fel. Jag gillar detta sjukhus mer än psyket, det är mycket trevligare här. Jag får så mycket glass jag vill och alla hälsar lika glatt på mig varje gång jag åker omkring i korridorerna ihop med Felix.

klockan är snart halv två och Felix lovade mig tidigare att han skulle komma förbi efter skolan, han slutade tidigt idag och borde vara här snart. Vi skulle försöka oss utanför entrédörrarna idag och jag hoppar nästan ur sängen av förväntan.

Mamma har gått för att hämta kaffe till sig själv och jag är ensam i rummet, för första gången på flera dagar.Jag sitter och läser i en tidning när det knacka på dörren och Felix busiga leende kommer fram bakom dörren.

"Hej!" säger han glatt när han stänger dörren. Hans ryggsäck guppar roligt när han hoppar fram till mig och sätter sig ner på stolen bredvid mig. "Idag ska vi ut på äventyr!" säger han glatt och jag nickar ivrigt. "Ska vi vänta på din mamma eller..." Han hann inte avsluta meningen innan mamma stod i dörren och kollade på oss, Felix vände sig och och log brett mot henne.

"Hej Vera!" sa han lika glatt och hon log.

"Hejsan Felix!" svarade hon innan hon satte sig ner i soffan där hon egentligen suttit hela veckan, hon har jobbat via datorn och varit väldigt inne i sitt arbete för att få det klart. "Vad hade ni tänkt hitta på idag?" frågar hon och dricker ljudligt av sitt kaffe.

"Vi hade tänkt gå ut, så Alice får lite frisk luft, bara en liten stund" svarar han och mamma nickar.

"Ja, Bara hon är med dig hela tiden ska det nog gå bra, ge er ut på en gång, innan det blir mörkt" ler hon och jag ler tacksamt mot henne.

"Dåså! Fram med rullstolen" säger Felix och försvinner bort en bit i rummet, jag slänger filten jag har runt benen åt sidan och drar på mig min tröja som hänger på sidan av min säng under tiden Felix kör fram till min sida. Försiktigt och varsamt sätter han ena armen i mina knäveck och andra bakom min rygg.

"1.....2....3..." säger han tyst och möter kort min blick innan han lyfter ner mig i rullstolen. Även om det gör ont som jag vet inte vad så ler jag smärtfritt, han försöker så gott han kan och det kommer göra ont oavsett hur han beter sig. "Okej?" frågar han, som alltid.
Jag nickar kort till svar och han ler innan han går bak till handtagen på rullstolen. Han puttar mig försiktigt mot dörren och jag slappnar av i den mesta del av hela min kropp.

Under tilden vi går genom korridorerna och åker hissen pratar Felix på om hans skoldag, och jag lyssnar på varenda ord han säger, för han förtjänar någon som lyssnar, han är värld var ända minut. Entré dörrarna öppnas av sig själva och den friska luften slår som en käftsmäll mot mitt ansikte, men en skön sådan. Jag ler stort och lyckligt när vi fortsätter vidare till den lilla parken som ligger intill sjukhuset, där finns fyra bänkar, ett hörn för rökare, vackra träd som blommar i rosa. och en stor blomsterrabatt i mitten. Felix kör oss till bänken längst bort och ställer mig tillrätta bredvid innan han sätter sig ner på bänken. Hans hand ligger lätt på mitt lår och hans blick är fäst längre bort. Jag ler och känner hur håret på mina armar och ben reser sig av behag. Jag suckar ljudlöst och lägger försiktigt handen över Felix. Han kollar schackat ner på våra händer och sedan upp på mig. Jag ler mot honom och kollar bort, ut över det tomma torget.

"fryser du?" frågar han och även om svaret egentligen är ja så skakar jag på huvudet, jag älskar denna stund lika mycket som jag en gång älskat Omar.

"Alice" Felix röst är låg, nästan som en viskning full med energi. Jag sneglar kort ner på honom, ser hur han nervöst pillar på sin tröjkant med den hand som inte ligger mot mitt ben. Han suckar tyst, tar ett djupt andetag och drar iväg sin hand från mitt ben. under den korta stunden han inte längre rör vid mig stiger paniken inom mig, tänker han lämna mig här? hur ska jag kunna få hjälp in om han bara går? lämnar mig som han gjorde?

Men han lämnar mig inte, istället lägger han sina fingrar under min haka och han förflyttar mitt huvud mot sitt eget så våra blickar möts. Jag ler mot honom, tacksam över att han inte lämnar mig och hoppas hans ska placera sin hand på mitt lår igen och låta stunden fortsätta harmonisk och vacker. Men istället drar han handen mot min käke och kupar den runt min kind. Under den korta tiden som en sekund är hans läppar mjukt placerade mot mina och jag grips först av panik, vad håller han på med? Men paniken flyr ur mig lika fort som blommor vissnar i min närhet. Jag slappnar av och sluter ögonen, deltar i kyssen.

Vad gör jag? vad gör han? vad gör vi??

☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆☆

Felix!!!!!!!
Va göru?!

oops! hi!
bye med mig

ily ♡