Familiaris Academy ~ Starborn

[|4|]

Missfoster

~Blair~

Jag gick tillsammans med Peter och Ricky till Raoqs lektion. Vi var lite tidiga, men det skadade ju egentligen inte. Vi behövde bara stå där i 10. Melia och Julian stod redan där och väntade. Julian hade växt. Ännu mer. Han slog nästan George. Melia hade också växt till sig lite. Även hennes hår.
"Hej!" hälsade jag.
"Hej Blair," körade dem båda.
Efter en kort stund kom Riley med en sandblond kille bakom sig. Riley hade sin fjällräv och killen hade en hyena. Jag svalde och gömde mig bakom Peter. Fuck fuck fuck fuck fuck. Inte här. Inte nu. Fuck my life. Killen bakom Riley var Brad. Peter spände sig.
"Nej, men hej där, Missfoster!" sa Brad.
Jag svalde och var tvungen att se åt hans håll. Annars skulle han bli arg och göra något dumt mot mig. Jag måste lyda honom.
"H-Hej....." viskade jag.
"Åh, var inte så blyg, Missfoster. Vi är ju vänner. Eller hur?"
Jag tog krampaktigt tag i Peter.
"Ja..... Vi är jätte.... bra....... vänner......."
Jag menade inte det. Såklart jag inte gjorde, men jag skulle straffas annars. Tro mig. Jag hade försökt säga emot. Det slutade inte väl...
"Kan du inte se att hon är rädd för dig, Brad?" röt Peter.
"Peter... Sluta...." mumlade jag.
Han gav mig en irriterad blick.
"Han mobbar dig, Blair! Varför säger du inte emot?"
"Hon har lärt sig vad det innebär att säga emot mig," flinade Brad och hans hyena började skratta.
Flare förvandlade sig självmant.
'Skada min Blair en gång, skäms på dig. Skade henne en andra gång, då är du död,' morrade hon.
Jag böjde mig förskräckt ner och plockade upp min räv. Hon började fräsa och sprattla i min famn.
'Släpp ner mig Batalla!' sa hon och for ur mitt grepp för att anfalla Brad.
Hans hyena ställde sig framför och skrattade. Flare reste ragg och visade tänderna.
"Flare!" sa jag förebrående och sträckte ut en hand mot henne.
"Látego!"
Jag tvingade henne att förvandlas. Jag känner mig lite dålig, men jag var rädd. Rädd för Brad och för vad han skulle kunna göra.
"Brad, snälla sluta," bad Riley.
Han ignorerade bara henne. Såklart. Peter höll mig om mina axlar för att stadga mig. Precis i rättan tid släntrade Anton och Cora in.
"Vad är det som händer här då?" sa Anton misstänksamt och la armarna i kors.
Han nickade snabbt mot Riley som log snett tillbaka.
"I-inget," stammade jag.
"Jag sätter bara Missfostret på plats," fnös Brad och såg på mig.
Jag svalde och slog ner blicken. Peters grepp hårdnade.
"Säg inte så till Blair," snäste Cora.
Brad grymtade irriterat till.
"Hon gör som jag säger, eller hur, Missfoster?"
Jag började darra av skräck och kallsvettas. Jag blev frustrerad och ledsen på samma gång. Jag måste bort! Nej snälla, inte en panikattack! Jag hade inte fått några sedan Reguljärskolan. Jag började hyperventilera och benen höll på att vika sig under mig. Peter höll hårt om mig. Långsamt började jag stamma ut de fyra ord min mobbare ville höra.
"D-D-din. Ö-ön-öns-önsk-k-k-a-an-n ä-ä-ä-är m-min-n la-a-ag."
Jag svär, Peter var påväg att flyga på Brad. Kanske även Anton och Cora med. Just då kom Raoq. Jag andades ut lite, men paniken låg fortfarande under ytan och lurade. Peter nästan rök av ilska. Ricky kom tyst fram till mig.
"Blair. Du har en fucking mobbare! Du måste göra något åt det. Annars gör vi något åt det," väste han.
Jag skakade vilt på huvudet.
"Nej. Jag kommer straffas då," mumlade jag.
Ricky skakade bekymrat på huvudet.
"Du förtjänar det inte."
"Jag kanske egentligen gör det," muttrade jag och satte mig bredvid Melia och Riley.

✶✿✶

Jag stod och sparkade på ett träd. Tränade karate. Jag var arg. Och rädd. Och ledsen.
"Oj oj oj Hunter. Vad har det där trädet gjort dig?" frågade en kille.
Zac.
"Det är inte trädet som gjort mig något," fräste jag och sparkade till det så att barken flög.
"Jeez, chilla," sa Zac och skyddade sitt ansikte med armarna.
"Helst inte," muttrade jag och slog till trädet den här gången.
Zac tog tag i mina handleder.
"Du kommer göra dig illa."
"Jag bryr mig inte direkt," snäste jag och ryckte loss mina händer från hans grepp.
Jag vet, jag var ganska orättvis mot honom, men jag var ju tvungen att ta ut min ångest på något sätt.
"Okej, Hunter lugna ner dig," sa Zac roat och la armarna i kors.
Jag bokstavligen kokade av ilska.
"Din jävla trögtänkta idiot! Du förstår ingenting eller hur??? Du bara tycker allt är en jävla barnlek som du kan leka. Men vet du vad Zachary Cartwright?? Det är inte alltid en fucking lek!!!!! Det är på allvar och man kan inte alltid fixa en själv så att man passar in!! Man kan inte alltid vara jävligt perfekt!" skrek jag rätt upp i Zacs idiotiska ansikte.
Jag manade fram ett klot av lila eld och riktade den mot honom.
"Wowowo, ta bort den där från mig," sa Zac och lyfte händerna.
Jag stod med klotet i handen och andades häftigt. Sen insåg jag vad jag gjorde och skakade av mig elden. Jag såg skamset ner i marken.
"Förlåt."
Jag vände på klacken och var påväg att gå när Zac tog tag i mig för att vända mig om. Han drog in mig i en varm kram och mumlade i mitt öra:
"Vill du prata om det?"
Jag lutade försiktigt pannan mot hans axel.
"Nej. Inte nu."
Han nickade långsamt och släppte mig. Hans omfamning var annorlunda ifrån Peters och Veras. De var de enda som inte var släkt till mig som hade kramat mig. Veras kramar var lite otåliga, men ändå fasta. De skulle kunna stadga en. Peters var lite osäkra, men varma och de kunde göra en glad eller lugn på bara några sekunder. Men Zacs... De var varma och fasta på samma gång. Även om Zac var Zac så spreds en känsla av självsäkerhet och mod i en. Vad lustigt. Efter en stunds tystnad hade jag lugnat ner mig helt och han började prata.
"Brid har alltid varit den perfekta dottern, John är den perfekta sonen, Hugo är vild och galen, Mella är den söta och rara samt yngsta... Och jag... Jag är bara jag. Zachary. Mellanbarnet. Den osmarta och okunniga. "
Jag log svagt.
"De bryr sig väldigt mycket om dig, Cartwright. Även om de kanske inte visar det på bästa sättet."
"Mm... Med du, om du kallar mig Zac så kallar jag dig Blair," sa Zac.
"Okej, Zac," skrattade jag till.
"Blair," sa Zac och la huvudet på sned.
Ett skriande hördes och en brun örn dök mot oss. Windwing. Hon siktade mot Zac och han höll upp sin arm för att hon skulle kunna landa på armsyddet. Windwing landade med en duns och Zac grimaserade.
"Du har inte kunnat förvandla henne än. Eller hur?" sa jag.
Han skakade på huvudet.
"Det är basically bara ni Själsmagiker som klarar det på Rubin eller Safir. Och Vattenmagiker såklart."
Jag såg att han var bekymrad när han försiktigt strök Windwing över vingarna.
"Ingen fara, Zac. Som du sa, det är bara Vatten-och Själsmagiker som kan. Du får snart kläm på det och Windwing kommer snart också att lita fullt på dig."
Zac hummade till svar.

✶✿✶

"Så nu har lovet varit och vi ska testa lite nya grejer!" sa Luna entusiastiskt.
Jag satt tätt intill Vera som såg bekymrat på mig. Vi hade samarbetsövning nu.
"Idag har jag och Charlie slagit ihop våra lektioner och ni kommer att få träna duellering i par."
"Miss Hunter, Mr Cartwright? Skulle ni vara så snälla att möta Mr Lynch och Miss Blackestone?"
Jag nickade långsamt och reste på mig.
Just då kom Brad in. Jag gömde mig bakom Vera och andades så tyst som möjligt. Hjärtat bultade hår och jag svär att alla i rummet kunde höra det.
"Mr Torsiello. Jag är helt försäkrad om att du ska vara på Rubinelevernas våning och ha samarbetsövningar med Illusionör Liam," sa Charlie.
"Den blev inställd," sa Brad och ryckte på axlarna.
Åh, det där tricket känner jag allt till. Han gjorde alltid så för att han skulle kunna mobba mig. Charlie såg misstänksamt på Brad.
"Sach bataiye," mumlade Ricky och ristade in en cirkelruna i golvet med sin stav.
(A/N: För er som undrar så ritade han upp en cirkel som gör att man talar sanning).
Brad stelnade till.
"Jag kom hit för att kunna tracka Blair."
Ricky flinade självbelåtet.
Jag såg förfärat på honom. Han var körd.