Familiaris Academy ~ Starborn

[|28|]

So I guess I owe you an explanation. Jag har haft mycket med skolan. På onsdag har vi ett jävligt stort religionsprov och deckarnovellen ska vara klar idag. Så jag har stressat med den. Dessutom är jag sjuk som fan för tillfället. Så jag har basically prioriterat skolan först. Men jag tror de flesta skulle göra det i mitt ställe. Så förlåt för ett så långt mellanrum😅
//Sarilia

Drömmen

~Blair~

"Pappa? Pappa? Pappa?"
"Vad är det älskling?"
"Jag saknar mamma."
"Ta det lugnt Nena. Mamma kommer hem om några dagar."
"Men jag vill att hon ska komma hem nu!"
Pappa började skratta och strök mig över kinden. Nej inte mig. Den yngre jag. Den nuvarande jag stod och såg på mitt yngre jag och pappa. Pappa... Pappa...
"Tålamod leder till framgång."
De där orden... Jag hade hört någon annan säga dem förut.
"Pappa?"
Vips kom in i vardagsrummet och gned sig i ögonen. Vi var nog bara 5 och 6 då.
"Neno! Kom till pappa."
Dom tassade fram till mig och pappa. Pappa drog upp både mig och Dom i sin famn och gav oss varsin puss på kinden.
"Pappa kommer alltid vara här."
Jag borrade in huvudet mot pappas bröst och drog in hans doft. Dom la huvudet mot andra sidan av pappas bröst och slöt ögonen.
"Jag älskar er mina nenos."

✶✿✶

Jag vaknade av ett skrik. Jag hade satt mig upp i processen och andades häftigt.
"Blair, hur är det??" frågade en röst.
Tonfallet lät fel, men det var ändå en välbekant röst. Jag vred på huvudet och såg på Peter. Han hade stora ögon och blicken var svår att tyda. Men hans tonfall... Det var något fel med det. Panik?
"Jag.... Jag har ont i huvudet. Vad hände?"
"Vad hände? Blair du svimmade. Du har varit medvetslös i tre dagar," sa han.
"Tre dagar?!?"
"Ja."
Var är... Zac? Vera?"
Peter suckade.
"Elekita ville inte ha fler här än en och eftersom det var jag som bar dig hit fick jag stanna."
Jag nickade förstående. Misstag.
"Vänta har du varit här i tre dygn??"
Peter suckade.
"Nja. Inte igår natt."
Jag bet mig i läppen och rynkade pannan.
"Lögnare," muttrade jag och gned mig i ansiktet.
"Hm?"
"Åh. Nej det var inget..."
Peter satte sig på sängkanten och såg på mig. Min hand sökte sig till mina två halskedjor. Den lite tunnare i silver som höll det röda glashjärtat uppe och den tjockare i rostigt silver som bar Williams medaljong.
"Ibland undrar jag vad jag gjorde för fel."
Peter rynkade pannan. Jag tog av mig medaljongen och räckte den till honom. Han tog försiktigt emot den och undersökte den.
"William Merivale lämnade oss när jag var 7 år. Vips var 8. Han övergav sin egen familj Peter! För vad? En ny familj kanske! Jag vet inte!! Men Josh säger att hans ena efternamn är Merivale! Merivale, Peter, Merivale! Han var otrogen! Det värsta är att Josh är född samma år som oss. Vilket betyder att William redan var otrogen när jag föddes!"
Peter suckade.
"Ta det lugnt nu Blair. Det är inte bra för dig eller din hälsa. Det finns många familjer som heter Merivale. Dessutom, är Josh ens lik din pappa?"
"Men mamman då!"
"Adopterad?"
Jag stönade irriterat och slog kudden i ansiktet på honom.
"Jag försöker vara arg på min pappa!"
Peter började skratta.
"Du tycker att din pappa har svikit dig? Min familj då? De skeppade av mig hos en Reguljärfamilj. Där mammans sida var magiker och pappans Reguljärer. Där mamman var född utan gåvan Magi. Om någon är oönskad så är det jag," muttrade han bittert.
"Okej. Förlåt. Kom här," sa jag och sträckte ut armarna mot honom.
Han tvekade lite, men la beskyddande sina armar om mig.

✯❄︎✯

~Zac~

"Zac."
Jag ignorerade rösten som kallade på mig.
"Zac."
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka gick jag.
"Zac."
"Men vad i helvetet är det, Kevin??"
Kevin suckade irriterat.
"Vanka fram och tillbaka som en ankmamma kommer inte hjälpa din så kallade flickvän."
Han sa ordet flickvän på ett underligt sätt, men jag orkade inte bry mig.
"Jag vet det Kye!" fräste jag.
"Avundsjuk på Peter?" hånade han.
"Jag är bara upprörd över att han fick stanna kvar, men inte jag."
Kevin fnös. Jag förstod inte riktigt hur vi hamnade här på Slyphfen. En av de högsta bergen som reste sig vid Aris hette Slyphf. Hur vi båda var där hade jag som sagt ingen aning om. Kevin var vad man kunde kalla utstött. Rebell som inte direkt hade så mycket känslor. Hans svarta emostil hjälpte inte direkt resten av eleverna att få en bättre syn av honom, men snygg var han väl så många tjejer hängde i hälarna på honom. De sa att de gillade det mystiska och mörka hos honom. Själv förstod jag mig inte på denna känslokalla person som satt framför mig. Eftersom det var lördag idag hade han inte på sig skoluniformen utan ett par svarta skinny ripped jeans tillsammans med en svart bylsig hoddie. Hans svarta hår var lite längre och matchade hans kolsvarta ögon. De skrämde mig lite, men de var ändå rätt fascinerade. Jag sjönk ner på stenen bredvid Kevin och suckade tungt.
"Känner du några känslor överhuvudtaget?"
Kevin sneglade på mig med sina obsidianögon.
"Det där vara bara elakt," suckade Kevin. "Och jo. Alla känner känslor. Det är bara det att jag inte visar dem. Eller gillar dem för den delen."
"Börja visa känslor så kanske folk vill umgås med dig," sa jag.
"Jag behöver inga fler i mitt liv än Riley," muttrade Kevin.
Jag la benen i kors och såg på Aris långt där nere.
"Vänner är bra. De gör dig till en bättre människa. Känner du inte alls någon kontakt med Kimberly, Alexander, Sapphire, Rebecca eller Scarlett?"
Kevin fnös igen.
"Ni har bott och haft lektioner tillsammans i 5 år!"
"Jag har fortfarande inte haft något vidare intresse av att lära känna dem. De uttråkar mig."
Jag skakade hopplöst på huvudet.
"Du kommer inte nå så särskilt långt i livet om du fortsätter se på saker på det sättet..."
Kevin höjde på ögonbrynet.
"Du vet Kevin... Jag brukade vara som dig. Jag ville inte veta av någon. Inte ens min familj. Jag var kall och elak mot mina medmänniskor. Jag hade inga vänner. Men när jag kom till Aris visade hela Victory för mig vad det innebar att ha vänner och att ha kul. Framförallt visade Blair mig det. Och jag tycker att hela din tid här på Aris har gått till spillo. Nu när vi är unga handlar allt som vänner! Allt! Du är korkad som slängt bort allt det," sa jag och såg på Kevin.
Han var mållös och stirrade på mig. Jag reste på mig och gick ut till klippkanten och såg ner.
"Veter, podderzhite menya."
Jag slängde mig ut från stupet och lät vinden fånga upp mig. Jag landade på taket av Aris och klättrade in genom fönstret till tornet på västra flygeln. Nu skulle jag till Blair.