Familiaris Academy ~ Starborn

[|21|]

Hahahahahaha I'M SO FREAKING SORRY YOU GUYS!😂😂 I had my birthday party yesterday and it seems like my friend took my phone without me noticing. Sorry for that Aprils fools, men det var faktiskt liiite kul iaf. Dog nästan när jag såg det😂
Btw, hennes sätt att skiva är inte alls likt mitt!
Ännu en gång, förlåt. Hoppas ni inte hatar mig nu....
Aja, här är ett nytt kapitel, hoppas det kan gottgöra er lite iaf!
//Sarilia

✯❄︎✯

Du kan inte komma åt mig längre

~Blair~

Jag svalde hårt. Det var väl det här jag ville? Duellera mot Brad, men nu när det faktiskt gällde fegade jag ur. Jag stod som fastfrusen mitt på planen och kunde inte göra ett skvatt. Vera stod redo i försvarsposition medan Brad bara flinade. Riley såg ängsligt på mellan oss alla.
"Nu tar vi dem," sa Vera säkert.
Jag fick inte fram ett enda ord.
"Blair, you okey?"
Jag svarade inte. Från ingenstans kom Holocaust med brinnande käftar och träffade mig i sidan med all kraft han hade. Jag flög. Bokstavligen. Måste ha sett rätt komiskt ut. Jag landade med en högljud duns. Jag grimaserade och reste sakta på mig, men då var redan Holocaust över mig. Han skrattade och visade tänderna. Jag sträckte fram en hand och la den på Holocausts nos.
"Xeo."
Is spreds sig från hans nos och ut till resten av huvudet. Holocaust backade hastigt och gnydde till. Jag reste mig på darriga ben och såg ut mot planen. Vera var i full gång med att puckla på Brad menad Riley inte riktigt visste vad hon skulle göra. Holocaust återvände till Brad med is nästan över hela huvudet. Brad såg förvånat på sin hyena och sedan upp på mig. Hans ansikte förvreds i ilska och han tog tag i Night som just skulle bita honom. Han grep Nights i ena bakben och knyckte till. Night tjöt till högt som bara den. Brad släppte katten på marken och vände sig mot mig. Vera rusade fram mot Night med förskräckt uppsyn. Holocaust slöt sig till Brad som smälte all is. Han höll fram en hand och en stor svart låga av eld flammade upp. Svart eld... Svart... som Peters. Nej, Brads och Peters eld var helt olika. Peters utstrålade värme och på något sätt var den inte så fördömd som den såg ut. Brads eld utstrålade inte alls någon värme. Inte ens för att vara eld. En kyla omringade lågan som brann i hans handflata. Vera kommer fram till mig med Night i famnen.
"Är du okej?"
Jag verkade fortfarande handlingsförlamad. Kunde inte slita ögonen från Brads elaka leende.
"Blair! Kan du snälla prata med mig??"
Vera la en hand på min axel och skakade mig lätt.
"Blair! Hur är det egentligen?? Snälla berätta vad som är fel!"
"Veronica!" ropade Peter.
Vera vände på sig.
"Jag byt av med mig."
"Eh?? Varför??"
"Gör bara som jag säger god damnit!"
"Okej!"
Peter och Vera bytte plats och för att göra det officiellt high-five:ade de varandra.
"Det är nu ett utbyte i Team Victory. Veronica Blackstone retirerar och låter Peter Lynch ta över!" informerade Alexa.
Peter kom fram till mig.
"Blair. Låt inte rädslan snärja dig. Ta dig samman nu och stå upp för dig själv. Om inte du gör det, vem ska då göra det? Bara du styr över din egen rädsla. Det är bara om du låter den komma åt dig som du kan bli rädd. Jag vet inte hur det är att bli mobbad, men jag vet hur det är att bli ogillad av alla. Hur det är att vara oönskad. Jag tänker inte låta dig stå här och härda ut längre, Blair. Jag vill att du ska möta din rädsla. Nu. Kan du göra det? Är du stark nog?"
Var jag det? Stark nog? Jag var inte så säker på det. Jag var tyst en stund och mötte tillsist Peters blick.
"Ja."
"Bevisa det då."
"Okej..."
Peter log uppmuntrande.
"Jag täcker dig om Riley försöker något."
"Okej."
Jag tog ett steg fram för att få kraft att gå in i närstrid med Brad. Snabb som blixten kolliderade jag med honom. Han slog i marken och morrade åt mig. Snabbt parerade jag hans slag och backade.
"Tenebris bulla!"
En stor svart bubbla slukade Brad. Jag andades ut för en sekund innan jag snabbt satte igång med nästa moment. I bubblan kunde inte Brad se. Den var skapad av mörker. Mitt mörker.
Just nu visste jag inte riktigt vad jag kände. Peters ord gav mig kraft. De gav mig mod. Men jag kände inte mod. Inte rädsla heller. Vilket var lite läskigt. För jag kände inget nu. Inte alls. Det var som om jag var ensam i skogen på vintern i snön när jag inte kunde känna, men på ett annat sätt. Ett brutalt sätt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bara inte förlora mig själv. Jag slog handen i marken och hela golvet började skaka som om det vore en jordbävning. Publiken flämtade till av förvåning och klamrade sig fast i sätena. Upp ur jorden steg en svart labyrint av hård sten. Jag släppte taget om länken till bubblan av rent mörker och Brad var nu fri från den, men helt vilse i den nya omgivningen jag skapat.
"Riley! Kom hit!" vrålade Brad ursinnigt.
"Jag vet inte var "hit" är!! Jag vet inte ens var jag är!" sa Riley frustrerat tillbaka.
"Blair...." mumlade Peter bakom mig.
Jag vände på mig och såg neutralt på honom. Som sagt, jag kunde verkligen inte känna.
"Hitta Riley, men skada henne inte. Brad är min," sa jag lågt och började springa.
Jag hade tappat bort Brad i labyrinten eftersom jag hade full sjå att till och börja med skapa den, men jag kunde den som handen i handsken och om jag inte mindes fel var han någonstans väst om mig just nu. Jag sprang och tog satts för att hoppa upp på en av väggarna med hjälp av en luftformel. Om man satt en bit upp på läktaren kunde man se labyrinten uppifrån. Så nu stod jag fullt synlig och spanade ut åt väst. Några väggar bort stod Brad med ryggen mot mig. Perfekta möjligheten för en smygattack. Jag tog satts för att hoppa emellan väggarna och tillsist hoppade ner från muren bakom Brad. Tyst som en mus, vig som en katt. Jag satte eld på min hand och knöt den.
"Säg hej till knytnäven."
Brad vände sig om och då drämde jag in min slutna hand i hans käkben. Brad grymtade till och gjorde ett arg utfall mot mig.
"Videira."
Tjocka vinrankor steg upp ur marken och började slå efter mig. Jag väjde så gott jag kunde, men flera fick tag i mig. Så jag var fast.
"Missfoster som du hör inte hemma här. Åk hem," hånade han.
"Nej, Brandon. Mobbare som dig hör inte hemma här, sa jag. "Lume."
Lila eld strålade ut från hela min kropp och bräde sönder rankorna. Holocaust anföll mitt ena ben och bet hårt. Jag grimaserade och försökte få bort honom. Tillsist tröttnade jag och lossade min piska. Jag slog till med den och en arg Flare trädde fram. Jag rörde armbandet och Winter flög direkt på Holocaust med öppen käft. Brad stirrade på Winter som nu hade sina käftar om Holocaust.
"Lume xeo tempestade"
En storm av eld slukade Brad och när den tonat bort var hans ben fastfrusna i marken.
Holocaust låg på marken utan att kunna röra sig med Winter och Flare böjda över sig. Winter morrade dovt medan Flare visade tänder. Jag gick fram till Brad.
"Jag tänker ta det här en gång, Brandon. Det du har gjort mot mig är oförlåtligt. Att förstöra någon så mycket borde inte vara lagligt. Men vet du vad, Brad? Jag tror inte du kan komma åt mig längre. Inte helt."
Jag slog ner labyrintens väggar och såg Peter som tryckte ner Riley mot marken. Silver fräste irriterat, men gjorde inget.
"Då är det ännu en vinst för Team Victory! Team CrimsonKnights kommer nu inte kunna gå vidare och får välja om de ändå vill duellera i den sista duellen," ropade Alexa.
Jag släppte taget om min magi som höll fast Brad och vände honom ryggen. Plötsligt kom Peter rusades från ingenstans mot mig. Jag såg förvånat på honom när han passerade mig och vände på huvudet. Någon decimeter ifrån mitt ansikte var en istäckt knytnäve. Min mun föll öppen och mina ögon vidgades. Det som förhindrade knytnäven att träffa mig var Peters hand som höll i Brads underarm.
"Fegt."
Peter satte eld på sin hand som spred sig över Brads hela arm. Brad hojtade förvånat till och ryckte loss sin hand. Peter tänkte just skickade Sun på honom när jag tog tag i hans hand.
"Peter. Han är inte värd det," mumlade jag.
Peter var tyst en stund. "Okej."
Publiken började jubla när vi lämnade planen. Jag... gjorde det... Jag besegrade Brad!
"Peter."
"Hm."
"Jag gjorde det!!!!!"
Peter log snett.
"Jag sa ju det."
"Tack."
"För vad?"
"För att du fick mig att inse att det inte kommer att bli bättre utav att fly."
Jag log varmt mot honom. Peter såg förvånat på mig.
"Det var... så lite....."

✯❄︎✯

Omfg, jag känner mig fortfarande så skyldig. Även om det inte ens var jag som skojade med er. Gud ni hatar mig säker nu........
//Sarilia