Familiaris Academy ~ Starborn

[|26|]

Vi bryr oss bara om dig

~Peter~

Jag och Zac höll på att bråka igen. Gud jag stod inte ut med den jäveln! Jag tystnade och bromsade in. Zac fortsatte att argumentera, men märkte att jag var tyst. Bella, Brad och killen som hette Bosse var i Blairs rum. Ett skimmer låg omkring allihopa. Magi. De hade en osynlighetsformel över sig.
"Vad i helvetet gör ni här??
Zac såg frågande på mig. Bella, Brad och Bosse vände sig stelt om för att se trotsande på mig.
"För i helvetet vad dumma ni är! Bella ta bort förtrollningen!" röt jag.
Bella suckade och den skimrande auran försvann. Zac drog förvånat efter andan.
"Ni."
"Vi... Skulle just gå," muttrade Bosse.
"Åh nej. Jag låter er inte komma undan så lätt den här gången," fräste jag.
Jag skulle just hoppa på dem när Zac la en hand på min axel. Jag såg på honom med blixtrande ögon.
"Våga bara stoppa mig nu, Zac," snäste jag argt.
"Åh jag tänker inte stoppa dig. Jag tänker puckla på dem mer än vad du någonsin kommer att kunna," flinade han och knäckte fingrarna.
Ett flin började spela på mina läppar.
"För en gångs skull säger du något vettigt."
Vi båda hoppade fram och tog tag i de tre B:na.
Jag rörde vid Bella och Brad, Zac vid Bosse och Brad. Vi nickade mot varandra och teleporterade oss. Att telepoeteras med Zac var annorlunda än när jag själv gjorde det. Vanligtvis brukade det vara som om man brann ner till aska och sattes samman igen fast på ett nytt ställe. Jag hade fortfarande den känslan, men jag kände ett sug i magen också. Som om någon tog tag i mig och drog. Vi hade förflyttat oss till Kristallsjöns strandkant där vi hade större plats och inte riskerade att förstöra något.
"Tre mot två? Ni ha oddsen emot er," flinade Brad.
Zac visslade och Windwing skriade där uppe i luften. Hon dök snabbt och fällde ut sina klor. Zac höll ut armen åt henne för att hon skulle kunna landa. Jag rörde vid min tatuering av Sun och hon trädde fram i en storm av flammor. Hon röt skräckinjagande och visade sina tänder.
"Fyra faktiskt."
Bella fnös och tog fram sin silverdolk och Gleamingair trädde fram. Hon kraxade och satte sig på Bellas axel. Bosse gjorde inget försök att kalla på sina Familiarisar. Blair hade berättat att han var Stjärnfödd och ägde en hammarhaj och en kameleont.
"Fyra mot fyra," rättade Bella oss.
"Fem faktiskt," sa Brad.
Jag rynkade pannan. Var var Holocaust? Någonting dunsade in i Zac och han föll framåt. Han höll ut händerna och rätade upp sig med hjälp av luft. Han spann runt och bemötte det som träffat honom. Holocaust. Vi höll på så ett tag. Attackerade varandra med magi och slag.
"Vad i helvetet håller ni på med?? Sluta på en gång!!" ropade någon.
Jag och Zac slutade på direkten. Vi vände oss mot rösten. Vi visste mycket väl vem det var.
"Är ni dumma i huvudet eller?? Ni bryter mot reglerna!" fräste Blair argt och tog tag i Zacs och mitt öra och nöp till.
"Aj vad i helvete, Hunter!" utropade jag.
"Ow. Släpp är du snäll," bad Zac.
"Nej. Sluta beter er som ungar," muttrade Blair.
"Och ni. Varför gjorde ni så?! Lågt."
Brad såg argt på Blair.
"Du kommer få ångra det här, Missfoster."
Blair ryckte till, men lyckades skaka av sig det och drog iväg med oss i öronen.
"Blair. Du kan sluta nu!" sa jag.
"Vad tänkte ni på egentligen??" utropade Blair argt och släppte oss.
"De var och rotade i ditt rum!" försvarade Zac oss.
"Ja. Jag vet inte vad de ville, men de bröt mot reglerna," muttrade jag.
"Det spelar ingen roll vad de gjorde! Varför är ni så överbeskyddande? Jag klarar mig! Jag har gjort det hela mitt liv!"
"Vi bryr oss bara," mumlade Zac.
Blair tog ett djupt andetag.
"Jag förstår det. Och jag är jättetacksam över det. Verkligen. Men det betyder inte att ni ska ta er vatten över huvudet och skita i konsekvenserna!"
"Jag bryr mig inte om konsekvenserna Blair!" utbrast jag och slog ut med armarna.
Blair såg argt på mig och höjde handen. Jag visste vad hon skulle göra, men jag stod bara där. Men örfilen kom aldrig. Jag såg förvånat upp och såg att Zac höll i Blairs handled.
"Var inte arg på honom. Vi båda gjorde fel bla bla bla. Can you move on now?"
Blair fnös och stegade iväg. Vi båda såg hjälplöst efter henne.
"Jag bör nog...." började Zac och pekade mot henne.
Jag nickade kort åt Zac och gick mot Aris's ingång.

✯❄︎✯

~Zac~

Jag rusade ikapp Blair som klart och tydligt var på dåligt humör.
"Blair vänta!"
Hon ignorerade mig och fortsatte gå längs Kristallsjön.
"Blair lyssna!"
"Jag kan inte fatta det! Ni är så himla jävla korkade!" fräste hon och stannade abrupt.
Jag gick på när som in i henne. Hennes ögon blixtrade. Det där var droppen.
"Blair lyssna på dig själv! Det är fan du som är korkad nu! Jag och Peter stod upp för dig. Vi ville ge dem det de förtjänade! Vad Brad och de har gjort mot dig är inte rätt! De ha mobbat dig!"
Blair bet sig i läppen.
"Det är fortfarande inte rätt sätt att hantera saker och tig på...."
"Så det rätta sättet är att inte göra något??"
"Jag..."
"Det är fegt, Blair."
Blair stod tyst och såg ner i marken. Plötsligt slog hon armarna om min midja med sån kraft att jag nästan höll på att falla omkull. Förvånat la jag armarna om henne. Hon grät inte. Jag har aldrig sett henne gråta. Aldrig.
"Förlåt. Jag borde vara tacksam för det ni gjorde. Ingen brukar stå upp för mig. Men du inser väl att ni kunde ha blivit skadade!"
Jag skrattade roat. Blair såg förebrående upp på mig. Jag strök varsamt bort en brun hårslinga som hade hamnat i ansiktet på henne. Hon la huvudet lite på sned och log svagt. Vi stod där. Stelt. Vad ska jag säga??? Blair började skratta. Åh vad jag älskade hennes skratt...
"Ska vi bara stå här?"
"Eh nej. Kom," sa jag och tog tag i hennes hand.
Hon hängde förvånat med när jag drog upp henne på berget vid Kristallsjön.

✶✿✶

"Bra jobbat. Du övervann din rädsla."
"Nej. Sanningen är att jag fortfarande är rädd för honom. Kanske inte just nu, men när jag ser honom kommer jag vara det. Vissa rädslor kan man inte övervinna på direkten. Den här tar lite tid. Men jag gjorde ett stort framsteg när jag stod upp för mig själv," sa Blair och såg ut över sjön.
Våra händer var sammanflätade och hennes huvud vilade på min axel.
"Ja... Den där Lynch kanske inte är så dum trots allt," mumlade jag.
"Nej. Nej inte alls. Du borde försöka lära känna honom."
"Lynch? Hah, knappast!"
"Vem vet? Du kommer aldrig få reda på hur han egentligen är om du inte försöker."
"Kanske det... Men än har jag ett bra tag på mig att lära känna hela Victory ordentligt. Eller vad tycker du?"
"Ja. Mer än tre och ett halvt år... By the way Zac, vad är temat för Halloween festen?"
"Hmm. Jag tror att det var maskerad," sa jag fundersamt.
Det var ganska ruggit idag efter turnén, men som tur var så alstrade Blairs kropp värme just nu så det var riktigt mysigt att sitta ihoptryckta ute vid sjön.
"Åh vad kul!" utbrast Blair och rätade på sig.
Hon slängde ett ögonkast på sitt armbandsur och flög upp.
"Shit. Jag lovade Vera och dem att träffas i BlueScars uppehållsrum klockan 4! Det var jättetrevligt att hänga med dig Zac, men jag måste sticka. Och förresten, får jag bestämma vad vi ska göra på vår dejt?"
Jag skrattade.
"Självfallet."
Blair log snett och rusade iväg.
"Blair!!"
Hon vände sig om och såg mot mig.
"Vill du bli min dejt till festen?"
"Hur kan man säga nej?" skrattade hon och vände sig om igen.
Jag såg tyst efter henne när hon försvann.

Omg 10k reads??? Ilysm guys!❤️😘😀💜 Seriously ❤️U!!!
//Sarilia