Familiaris Academy ~ Starborn

[|30|]

Är du galen???

~Blair~

"Vips!! Vips!"
"Hmm....? Vad är det, Brunöga?"
"Mamma ringde nyss."
Vips kollade äntligen upp från sin bok och såg på mig med sina ögon som speglade mina egna.
"Det var varit en jordbävning i Crimson Falls."
Vips spärrade upp sin ögon.
"Herrejävlar, mår mamma bra??"
"Ja då. Hon sa att det var några som hade blivit skadade, men inga har dött. Den var inte jättekraftig, men ändå."
Vips gned sig i ansiktet och suckade.
"Vi måste dit."
"Jag vet. Jag pratade med Lakastrio nyss och han var okej med det. Vi kan sticka nu om vi vill," förklarade jag.
Jag hade hämtat tillbaka Winter och Flare från Anton och Bella innan jag rusade efter Vips. Han grabbade hårt tag i min hand. Det sög till i magen och med ens stod vi utanför vårt hus. Jag behöll Winter och Flare som förvandlade. Jag ville ju inte väcka ännu mera panik här. Det tog en sekund, sedan var vår mamma över oss.
"Jag sa ju att ni inte skulle komma!"
"Oh Gud mamma du kväver oss," kraxade jag.
"Det klart vi åker hit!" utbrast Vips med stora ögon. "Men hur kommer det sig att det varit en jordbävning??"
Jag lät min blick glida över scenen framför mig. Några av husen lite längre bort hade raserat. Spillrorna låg lite överallt och folk stod i klumpar. Sjukvårdare och brandkår fanns till hands. Vårt hus var i hyfsat bra skick. En stor gren hade fallit på taket och vad det såg ut som hade det rasat in, men mamma verkade må okej. Hon hade några få skråmor, men inget dödligt. Jag kunde äntligen andas ut lite. Jag stelnade till.
"Shit. Jag sa inget till de andra!"
Jag fiskade upp min telefon och knappade in numret till Vera.
"Hej Blair. Varför ringer du?"
"Det har varit en jordbävning i Crimson Falls. Jag är här nu med Vips. Ta med de andra till Lakastrio. Han tillåter er säker att åka hem," sa jag snabbt.
"Vänta va...?"
"Gör det bara för i helvetet!" utbrast jag och la på.
Jag suckade irriterat och stoppade ner mobilen i bakfickan för att sedan vända mig mot mamma.
"Det är pågrund av Hon eller hur?"
Mamma stelnade till och såg på mig med en svårtydlig blick.
"Jag vet inte gumman. Sånt kan inte ens rådet svara på. De vet inte ens att hon existerar."
Jag rynkade pannan och skakade irriterat på huvudet. Plötsligt stod Vera, Amber, Wilma, Elias, Kim, Zac, Brid, Hugo och Peter bredvid mig. Även Ricky och George hade följt med. Även om det inte var deras hemtrakter. Alla såg storögt på scenen.
"Jävlar," sa Vera och såg på sina syskon.
Kim tog tag i sina yngre syskon och började dra iväg med dem.
"Ring sen!" ropade jag efter dem.
Vera mötte min blick och nickade allvarligt.
"Om ni ursäktar mig så måste vi till den familj som inte bryr sig om mig," yttrade sig Zac och gav mig en snabb puss på pannan och skyndade efter sina synkron.
Mamma såg på mig och satte händerna i sidan.
"Jag vet att det är fel tillfälle älskling, men vem var den där unge mannen?"
Jag började rodna och flackade med blicken.
"Ehhhhh. Det där var Zac.... Min... Um... Pojkvän.....?" fick jag fram, mer som en fråga än ett svar.
Mammas ansikte sprack upp i ett leende. Även efter det som just hänt. Jag såg mig omkring, men ingen av mina kompisar var kvar. Ricky och George hade följt med Blackstone-familjen och Peter hade bara försvunnit i tomma intet. Jag rynkade irriterat på pannan och gav ifrån mig en suck. Till allt detta kaos tonade, till min bekymmelse, Brad fram tillsammans med Amy och Anton. Jag stelnade till, men rörde mig inte.
"Tack Anton, jag är skyldig dig," sa Amy tacksamt och gick fram till Vips med en rynka i pannan.
Vips log och la en hand på hennes huvud.
"Jag mår bra,Amy. Jag var inte här när det hände."
"Jag vet det, Dom. Men i magiska katastrofer kan allt hända," suckade hon och drog sig ifrån Vips.
Han sänkte handen och skakade lätt på huvudet.
Ring.
Mamma tog upp sin mobil och tryckte på svara.
"Ja det är Amanda Hunter som talar. Redaktör på Crimson Falls bladet. Hur kan jag stå till tjänst?"
En sjukvårdare kom fram till oss för att se om vi alla mådde bra eller om någon saknades. Vi sa att alla mådde bra och frågade hur skakade de som råkat illa ut var. Som tur var så hade de värst skadade några brutna ben eller lite blodsförlust, men inget mer allvarligt som kunde vara dödligt. Mamma la på. Hennes ögon var blanka.
"Vulkanutbrott på Island, tsunami i Thailand och monsun i Indien. Det här är definitivt inga naturliga händelser."
Jag tappade hakan.
"Hon."
"Blair älskling. Jag har ju sagt att vi inte kan veta sånt säkert."
"Men du kan! Du vet vem Hon är! Jag ser det på dig!"
"Jag tänker inte ha den här diskussionen unga dam!" sa mamma strängt.
"Ugh!" stönade jag och himlade med ögonen.
"Men mamma. Var ska du bo nu då?" frågade Vips med en rynka i pannan.
"Kommunen har fixat så att alla får någonstans att bo tills de byggt upp husen här. Som tur är täcker försäkringen det," suckade mamma.
"Okej. Klarar du dig utan oss då?" undrade Vips oroligt med en rynka i pannan.
"Ja då. Jag har klarat mig förut," log mamma svagt.
Hennes ögon föll på medaljongen jag bar runt halsen. Med ens mjuknade hennes blick.
"Bär du den fortfarande älskling? Du hade den när du kom hem förra julen och har haft den sedan dess. Är det inte dax att gå vidare?"
Jag fingrade lite på den myntstora klockan.
"Jag har en känsla att den kan ge mig svar. Att den är nyckeln till något. Något jag inte vet än..."
Mamma suckade och nickade.
"Jag antar att Will alltid var lite hemlighetsfull av sig."
Jag tvekade en stund.
"Mamma...?"
Hon hummade till svar.
"Nej... Det var inget. Det kan vänta."
"Okej."