Familiaris Academy ~ Starborn

[|48|]

Drakes Återkomst

~Blair~

"Blair???"
William släppte mig genast och stirrade på mig.
"Hej William. Trevligt att stöta på dig här," fräste jag argt.
Alla negativa känslor kom på samma gång. Varför i helvete hade han lämnat oss? Vad visste han om Hon? Vad var det här för ställe?
"Blair," mumlade han igen.
"Ja, det är fucking jag. Din dotter, som du lämnade!!! När jag var 7 år gamla William! Vips var 8! Och mamma, henne brydde du dig säkert inte om! Herregud vad är det för fel på dig???" spottade jag ur mig med hatet bubblande under ytan.
William suckade.
"Du har rätt Blair. Vad jag gjorde var fel och jag kan inte förvänta mig att du ska förlåta mig," sa min pappa.
Jag fnös och kallade på Flare som hoppade upp i min famn. Hon riktade blicken mot William med bakåtstrukna öron.
'Jag lovar att jag kommer slita sig i stycken om du inte visar dig värdig,' morrade hon.
William nickade långsamt. Jag behöll Winter förvandlad, men så att han ändå kunde veta vad som hände. Genom länken hörde jag honom skicka massa svordomar mot min pappa. Jag litade inte på honom. Inte efter allt det här. Vadå, komma tillbaka efter 7 jävla år??? Hah, aldrig!
"Blair du måste inse att jag gjorde det jag gjorde av förnuftiga skäl och för att skydda din mamma och bror tillsammans med dig," försökte han förklara.
Jag fnös.
"Hur kommer det sig att du är redo att prata om det nu?"
William suckade och knep och näsryggen.
"Jag var tvungen stt försäkra mig om att du var redo. Vad som finns där ute och lurar bland skuggorna är inget och leka med. Nu till den stora frågan, vad gör du här Blair? Jag är inte det enda skälet till att du är här."
Jag teg en lång stund.
'Kan jag lita på att han skulle hjälpa mig med att hitta Peter?' undrade jag genom länken.
'Aldrig!' utropade Winter.
'Men tänk om...' började jag.
'Inte en chans,' fräste han.
'Han kanske vet något om Peter...'
'Jag håller med Blair den här gången. Det betyder inte att jag litar på honom Winter! Men vi måste låta honom visa sig värdig. Vi kom efter att han lämnat familjen och vi vet inte heller bakgrunden. Låt honom berätta vad han vet så tar vi allt ett steg i taget,' sa Flare.
Winter suckade men gav med sig.
"Jag letar efter min vän," sa jag tillslut.
William nickade långsamt.
"Du har väl inte av en händelse sett honom? Han är ungefär en decimeter längre än mig, har kolsvart hår och gyllengula ögon. Hans Familiaris är ett lejon vid namn Sunglory," började jag förklara.
"Ett... ett lejon?" sa William och fick stora ögon.
"Ja..." sa jag dröjande.
"Åh herregud Blair! Han jobbar med Hon!" utropade han uppgivet.
Jag nästan bokstavligen tappade hakan. Hur kunde han ha näsa att....
"Okej hör här, Peter var den som stred mot den Vilande Draken tillsammans med mig. Aldrig att han jobbar med henne!!" fräste jag argt och kände hur hela jag började skaka av ilska.
William öppnade munnen men stängde den igen. Han rynkade pannan och såg ut att tänka hårt.
"Åh herre...." mumlade han tillsist. "Och du är säker på att han har ett lejon som Familiaris? En lejonhona specifikt?"
"Ja."
"Fan..."
"William... Vad har du gjort?" frågade jag misstänksamt.  
"Jag tog fel kille," suckade han.
"Va??? Vaddå fel kille?"
"Jag var så säker på att han var Drake," mumlade han.
"Vad pratar du om?" sa jag förvirrat.
"Din kompis, jag misstog honom för Drake Archer så ja... Um.... Tog honom..."
"Du gjorde VAD??????!!?!" skrek jag på honom.
Han ryggade tillbaka lite och skulle just svara när väggen slogs in. William vände på huvudet och jag själv hoppade till lite. Flare fräste aggressivt. Från det stora hålet föll Zac ut tillsammans med Wind. Jag frös. Framför honom stod ett stort metallmonster med de mest skräckinjagande tänderna och sylar jag någonsin sett.
"Holy," fick jag ur mig.
Med allt i hjärnan hade jag glömt bort Zac och Wind.
"Blair... Um... Lite hjälp kanske?" sa han i falsett.
"Jävlar," svara jag och var påväg att rusa till Zac när William höll upp en hand.
"Metalica, aturar."
Monstret vred på huvudet och såg på William. Med en dov morrning backade den. Zac stirrade mållöst på odjuret och sedan på mig och William. Lättat sprang jag fram till Zac och kramade om honom. Jag drog upp honom på benen och tog honom till William.
"Um... Zac... Det här är William Merivale... min pappa..." mumlade jag.
"Din... Din... PAPPA???!" utropade han och såg på mig med vidgade ögon.
Jag suckade och nickade.
"Men han försvann väl när du var 7?"
"Yup."
Jag vände mig mot William.
"Nu, berätta vad du menar med att du råkade ta Peter."
"Jag misstog honom för Drake. Han är i källaren," sa han.
På ett tyst kommando satte både jag och Zac av med våra Familiarisar i släptåg.
"Ni vet inte var källaren är!" ropade William.
Vi bromsade in och backa generat. William skrattade lite och skakade på huvudet. Han började leda oss till källaren.
"Vad är det här för ställe egentligen?" frågade jag efter en stund.
"Din mor, jag och vår grupp Midwinter Overture fann gången till det här huset när vi gick Diamantåret. Det verkade vara rätt övergivet, men vi fäste oss snabbt vid det gamla rustika rucklet så vi kom hit under helgerna och städade upp stället. Men ingen har varit här på flera år nu så det är lite dammigt," förklarade min pappa med ett litet leende.
Han såg sig lite omkring och rynkade pannan.
"Var är han när man behöver ungen..."
"Vem?" undrade jag.
William tog ett djupt andetag.
"Blair... Du får inte misstolka det här, men det är någon jag vill att du ska träffa. Han går på Aris så det är mycket möjligt att ni redan träffats," sa William lite nervöst.
"Josh," slängde jag ur mig.
William såg förvånat på mig.
"Ja, hur visste du?" undrade William förvånat.
"Bara en känsla," mumlade jag och stannade intill dörren.
William tryckte upp den och den knarrade ljudligt.
"Var är Blazingbright?" frågade jag och gick efter William ner för trappan in i mörkret.
Bakom oss följde besten, men den gjorde inget för att skada oss så jag slappnade av en aning.
"Blazing... Är död," sa William sammanbitet.
Jag ryckte till.
"Vad menar du med at hon är död??"
"Hon är död, finns inte," sa han bittert med smärta lysande i ögonen utan att vidareutveckla svaret.
Ens Familiaris var sin andra hälft. En del av en själv. Att mista den var som att dö inombords.
"Metalica är en min konstgjorda Familiaris," suckade William.
"Konstgjord?" undrade Zac.
William skulle precis svara när han stannade tvärt. Jag kikade runt honom och kände hur jag bleknade. För framför oss fanns en bur. I den låg Peter medvetslös med en svart kobra lindad runt halsen och armarna.
"Venom," väste William argt.
Ett skratt skar igenom tystnaden.
"William och Blair Hunter Merivale. Såklart får jag inte glömma Zachary Cartwright och våra älskvärda Familiarisar. Trevligt att råkas Flareblitz, Windwing och Metalica. Men lilla Blair, var har du gjort av Winternight?"
Jag ryckte till och såg mig stelt omkring.
"Drake," morrade jag och William tillsammans.

✯❄︎✯

~Peter~

Allt var mörkt och tyst. Var det såhär det kändes att vara fången i sitt eget medvetande? Röster hördes vagt, men hur jag än försökte kunde jag inte vakna. Jag såg mig omkring och en bit bort såg jag Sun närma sig.
"Peter," sa hon.
Ja, hon sa det. Inte genom länken utan med munnen.
"Hur... Vad..."
Sun strök sig intill mig och såg mot något bakom mig. Jag vände på mig och stirrade på scenen som spelade upp sig framför mig. Blair, Zac, Flare, Winter, Windwing och mannen från tidigare stred mot Drake... Holy shit! Jag blev kidnappad. Juste! Han slängde mig i en cell och fortsatte tro att jag var Drake. Och på tal om Drake! Han dök upp tillsammans med sin Familiaris! Den där äckliga ormen...
"Sun... Varför är jag medvetslös?" frågade jag.
"Giftet Venom injekterade dig med slog ut dig," svarade Sun.
Jag satte mig på huk och kramade om henne. Hon gav min kind en sträv slick och började spinna.
"Under de här senaste dagarna... Jag kunde inte... Jag trodde du var......" sa jag skakigt.
"När du vaknar upp är jag inte säker på om du kan kalla på mig igen. Williams artificiella Familiaris skadade din sida där mitt märke befinner sig," förklarade hon.
Jag backade lite för att se på henne.
"Vad menar du med det..."
"Att vi kanske aldrig kommer kunna träffas igen. Tatueringen bröts och jag är fast i den formen för tillfället. Men Peter, de andra behöver dig! Vakna!" sa hon bestämt.
"Men... Nej! Aldrig att jag lämnar dig!" utropade jag, men kände redan hur jag började vakna.
"Du måste Peter," sa Sun lugnande.
"Nej! Nej... Jag kan inte... Tänk om jag aldrig får se dig igen..." sa jag sammanbitet.
"Jag finns alltid här. Men dina vänner behöver dig mer än vad jag gör för tillfället. Vakna nu!"

Okej så vi hade två prov idag. Historia och idrott. Usch. Min hjärna är mos så det kan förklara varför kapitlet är skitigt. Ugh. Aja, nu är i princip alla prov innan lovet avklarade.
Men nu är det bara två kapitel kvar. Nästa kommer vara slutstriden så aningen kommer det vara kort eller låååångt😂. Hoppas det inte gör något. Rösta och kommentera gärna! Ni börjar bli sämre på det!
//Sarilia