Familiaris Academy ~ Starborn

[|1|]

Om ni inte känner till mig så är jag Blair Hunter, en ganska osynlig tjej med ett lite... annorlunda förflutet...

Sommarlovet

~Blair~

Jag satt och betraktade Winter när han skuttade omkring i gräset. Det var sommar och solen sken. Jag hade på mig ett linne och ett par svarta shorts. På kvällen skulle vi alla i Victory ha ett överraskningsparty för Peter. Jodå. Även Zac skulle vara med. Jag log åt tanken.
"Blair, älskling. Du borde börja göra dig i ordning. Jag skjutsar dig till Blackstones om tio!" ropade mamma.
"Okej!"
Jag reste mig upp från vår gräsmatta och plockade upp Flare.
"Winter! Det är dags!"
'Jag kommer. Låt mig bara rulla klart!'
Jag småskrattade och gick in på baksidan av vårt hus där terassen låg. Jag lät glasdörren vara öppen så att min varg skulle kunna komma in. Jag gick upp på mitt rum för att slänga på mig en lite finare tröja och tillsist bestämde jag mig för att ta en kjol. Snabbt nappade jag åt mig presenten och sprang ner med Flare i hälarna. Där nere stod mamma och väntade med Winter vid sin sida. Min bror skulle vara med sin egen grupp. BlueScar. Hur de kom på det namnet hade Vips inte berättat.
Tidigare hade jag satt upp den övre delen av mitt lockiga bruna hår för att få bort det från ansiktet. Och det såg bra ut på mig så... Mamma synade mig uppifrån och ner med en bekymrad blick.
"Vad?"
Mamma sträckte sig efter något och satte en fejk-blomsterkrans på mitt huvud.
"Så. Nu ser du lite somrigare ut, älskling."
Jag grimaserade, men lät den vita kransen sitta kvar på huvudet.
"Har du allt nu då?" frågade mamma.
Jag himlade med ögonen.
"Ja."
"Ville bara vara säker," sa mamma och öppnade dörren.
Vi hoppade in i bilen och mamma körde mig till Vera. Det var där vi skulle hålla festen. Mina Familiarisar låg med sina huvuden i mitt knä samtidigt som jag frånvarande strök dem. Efter en stund stannade mamma bilen. Vera och jag bodde inte så långt ifrån varandra. George och Ricky var de som i princip bodde på andra sidan av landet, men båda hade varit och hälsat på släktingar här i Crimson Falls. Zac bodde något mittemellan och Peter...
Jag visste nog faktiskt inte var han bodde. Jag kramade mamma snabbt bakifrån sätet och sa hejdå innan jag schasade ut Winter och Flare. Efter dem hoppade jag ur bilen. Veras hus var ljust gult med vita knutar. Hon hade en stor trädgård med några få träd som var perfekta klätterträd. Klockan var 5 och om en timme hade vi försäkrat oss om att Peter skulle komma. Jag hade i princip tvingat honom. Och jag visste ju att han skulle lyssna på mig. Det brukade han göra, vilket både förvånade mig och gjorde mig lite glad. Jag hade ju övertaget då. Jag drog lite på munnen och gick för att ringa på. Det var en vacker sommardag och solen sken. Det var lagom varm och allt grönskade, men för mig var det väl lite jobbigt då jag var allergisk mot lite random pollen sorter. Amber öppnade dörren och log. Hon var klädd i en enkel ljusgrön klänning och var barbent. Hennes annars så raka svarta hår var nu lockat och helt utsläppt. I Rubin hade hon varit längre än mig, men nu hade jag växt om henne.
"Hej Blair! Det var ett tag sedan!"
"Hej Amber," log jag.
"Kliv på bara. Vi har redan börjat med förberedelserna," sa hon och gick före mig.
Medan hon ledde mig in så pratade hon på om planeringen.
"Så Ricky och George kom igår. Mamma lät de sova över eftersom de bor flera mil bort. Men Blair, tror du Peter kommer uppskatta det här över huvud taget?"
Jag funderade ett tag.
"Jag tror nog att han kommer uppskatta det väldigt mycket, men eftersom han är som han är så kommer han inte att visa det."
Amber nickade eftertänksamt. Vera mötte oss i Blackstone's ljusblåa kök. Hon hade inte växt så mycket, men hon var ändå längre än mig. Även hon hade lockat sitt hår precis som sin syster och det måste ha växt lite också.
"Blair!" sa hon och kramade mig.
Jag kramades tillbaka och log snett.
"Jag kan inte fatta att du lyckades att få mig att göra det här. Peter har inte direkt gjort något för mig. När ni höll en fest för mig så kan jag bara minnas att jag hade tårta i håret," grimaserade Vera.
Jag log åt tanken på Vera med tårta över hela sig. Jag mindes det väl.
"Vad har han gjort för George? För Ricky? För Zac? För dig?"
"Vera. Det handlar inte om vem som har gjort vad för någon. Han är en del av Victory precis som vi. Och ärligt tala har han gjort rätt mycket för mig," suckade jag.
"Som vad?" frågade hon och höljde på ögonbrynet.
"Ja, till exempel räddat mitt liv," sa jag.
För någon månad sedan hade han mycket riktigt räddat mig från den Vilande Draken. Och i julas hade han stått upp för mig mot... Brad... Jag skakade på huvudet för att få bort tankarna på min mobbare.
"Blair. Du berättade aldrig i detalj för oss vad som hände. Varken du eller Peter," sa Vera lite lågmält.
"Jag vet. Jag ska," mumlade jag.
När vi kom till vardagsrummet möttes vi av ett par brottandes killar. Ricky och George. Jag tror inte att de brottades för att de var osams utan för att de var pojkar och det är det de gör.
"Jävlar," skrattade jag.
"George! Ricky!" utropade Amber förebrående.
"Åh. Hej Blair. Long time no see," sa Ricky.
"Ja. Hej. Du har väl inte gått och dött under de senaste veckorna?" sa George och tryckte ner Ricky.
"Obviously not," log jag.
Ricky knäade George i skrevet som kved till. Ricky vände snabbt på det hela och nu var det han som hade övertaget.
"Ger du upp?" flämtade Ricky.
"Det. Där. Var... Oschysst," stönade George.
"Förlåt men jag tog bara min opportunity," sa Ricky och ryckte på axlarna.
"Da fuq har hänt med dig Ricky....?" sa jag lite misstänksamt.
För det var sant. Han hade förändrats lite under de här veckorna. Han hade definitivt växt. Han måste vara längre än mig nu! Utöver det var han som en helt ny människa! Vart hade den skygga killen tagit vägen???
"Eh... Asså vad menar du Blair?" frågade Ricky en aning förvirrat.
"Ricky. Senast vi sågs för någon månad sen räckte du mig till näsan. Nu är du minst 5 cm längre än mig! Och dina ansiktsdrag ser vuxnare ut," sa jag fundersamt och gick fram till Ricky för att ta tag i hans haka och betrakta hans ansikte. "Du är snygg ju! Asså inte för att du inte såg bra ut innan, men... Du ser ut som en man ju."
Okej... Jag sa just det där.........
Ricky rodnade generat och backade från mig.
"Ehm asså... Öh... Tack?"
Där hade vi honom. Jag log snett och fick en irriterad blick från Vera. Jag insåg genast att hon blivit svartsjuk och flinade åt henne. Hon gav mig en mörk blick och vände på klacken. Amber började fnissa. Jag vände mig mot George som precis kommit upp från golvet, fortfarande in pain.
"Du med George," skrattade jag.
"Jag med vaddå?" muttrade George.
"Du som brukar vara glad," skrattade jag.
"Jo då, men inte då Ricky av alla människor knäar mig i ballarna."
Ricky såg förnärmad ut. Jag såg en stund på George. Han var fortfarande längst ut av oss alla. Hade han växt??
"George! Du är typ 180 nu. Sluta väx!" sa jag förebrående.
George log snett mot mig. Hans hår hade blivit lite längre, men det var fortfarande kort och rufsigt. Hans ögon såg på något sätt ljusare ut. Jag var helt säker på att de alltid varit pepparkornssvarta.
"Dina ögon George...." mumlade jag och stirrade in i hans ögon.
Han la huvudet på sned och kände sig definitivt obekväm.
"Vad är det med mina ögon?"
"Har du alltid haft orangea stänk? De brukar väl vara svart?"
"Asså jag vet inte, men kan du snälla typ backa," bad George.
"Förlåt," sa jag och tog några steg tillbaka.
Amber harklade sig och tog till orda.
"Vi borde skynda oss."
Zac kom inte långt efter mig. Han hade inte direkt förändrats jättemycket. Han var nu, även han, längre än mig. Håret stod i en rufsig kalufs och hans eldiga hår hade blivit mörkare. Det vill säga mer rött. Som i väldigt rött och inte det orangea som folk kallar rött. Ögonen var mörkare tror jag, men jag kanske såg fel.

✶✿✶

Peter skulle komma när som helst. Jag visste att han skulle det. Och det gjorde han. Precis i tid också. Med en en yngre flicka som hade långa gyllene lockar, ljusblå ögon och svaga fräknar.
Vem var hon?
Peter själv hade också vuxit lite. Hans hy var en aning mer gyllenbrun tack vare solen som skinit så stark under sommaren.
Damn...