I ensamhetens ensamhet

Kapitel 29

Jasmines perspektiv:

Jag stod och trampade nervöst med fötterna i marken i takt till musiken som spelades ur mina hörlurar.

Det är tisdag och jag skulle träffat Lola här för 5 minuter sedan och hon har inte kommit än.
Visst man kan ju komma sent, det gör alla någon gång.
Men tänk om hon vill driva med mig. Att jag fortfarande är ett mobboffer...

Det kanske står några och filmar runt hörnet, hur jag står här och väntar på någon som ändå aldrig kommer komma.

Efter ytterligare 5 minuter var jag helt säker på att dom drev med mig. Hon skulle aldrig komma. Hon hade inget att berätta för mig.
Jag kände hur någon knackade mig på axeln och snurrade snabbt runt (och drog ur hörlurarna) för att se vem det var.
Lola.
"Hej." sa Lola men ett brett leende på läpparna.
"Hej." svarade jag lite mer tveksamt.
"Förlåt att jag är sen, jag lyckas alltid komma sent till allt." sa Lola och skakade på huvudet, fortfarande med ett stort leende på läpparna.
"Det är okej." svarade jag mest lättad över att det antagligen inte var någon som stod och filmade runt hörnet utan att hon faktiskt ville träffa mig. Vilket betydde att hon verkligen hade något att berätta för mig.

***
Den pinsamma tystnade hängde i luften samtidigt som jag tog en tugga av min morotsmuffin.
"Du, jag vet att du antagligen hatar att prata om detta, men alla rykten som går. Hur kom det sig ens att du blev utsatt för att detta?" frågade Lola lite försiktigt och jag kunde verkligen se hur gärna hon ville veta.

Jag drog ett djupt andetag.
"För att jag inte var som alla andra." sa jag.
"Vad menar du? Du ser precis ut som alla andra och det verkar inte vara något annat som är annorlunda..." sa Lola nyfiket.
"Nej men jag ifrågasatte alla normer. Jag tyckte att det var fel att man inte skulle få se ut som man ville utan att man behövde se up på ett speciellt sätt." sa jag och stirrade ner i min lemonad.
"Varför fortsätter du inte med det? Just nu ser du precis ut så som samhället vill att man ska se ut. Någon måste våga säga ifrån, så som du gjorde." sa Lola allvarligt.

För att det tar så mycket energi och man får så mycket hat så att man inte länge har någon anledning att gå upp på morgonen.

"Jag vet inte." ljög jag som svar.

Lola skakade på huvudet och granskade mig fascinerat.
"Vet du vad?" sa hon.
"Vadå?"
"Jag tycker att du ska ha på sig det du vill och vara stolt över det. Du har ju inte blivit mobbad sedan du började på skolan, eller hur?" sa Lola.
"Ja men....."
"Jag var inte klar. Du har Andy som verkligen bryr sig om dig, du har Riley som du till och med bor hos för tillfället och du har lilla mig. Ingen av oss kommer någonsin sluta vara med dig bara för att du börjar använda dom kläderna du helst vill ha." sa Lola bestämt.

Jag suckade djupt.
Som om det var sant...
Dom skulle aldrig vilja vara med mig om jag inte såg ut som man egentligen skulle. Dom skulle tycka att jag var ful och sakta men säkert stänga mig ute. Riley skulle dessutom säkert bli kär i henne istället för mig för att hon är så mycket sötare.

Helt plötsligt ville jag bara bort. Bort därifrån och tillbaks till verkligheten. Tillbaks till det jag är bäst på, inte finnas, inte synas...
Bort. Bort. Bort.

Jag reste mig hastigt upp och började springa därifrån. Väggarna började slutas runt min kropp och om jag inte sprang tillräckligt snabbt skulle jag fastna och långsamt kvävas till döds.

Jag sprang för livet och när jag väl kom ut fortsatte jag springa.
Jag vet inte vart, bara bort.
För alltid. Bort.

***

Lolas perspektiv:

Hon reser sig så snabbt att stolen välter och börjar springa.
Jag rester mig lika snabbt och börjar springa efter henne.