I ensamhetens ensamhet

Kapitel 22

Först och främst måste jag be så hemskt mycket om ursäkt för en sak. I förra kapitlet skrev jag om hennes favoritklänning med fjärilar på. Det ska va fåglar. Inte fjärilar gaahh!
Samma klänning som på framsidan av "boken".

Så nu kommer kapitlet.

***

Rileys perspektiv:

Jag stod framför Jasmine och kände hur tårarna kom.

Jag såg direkt hur Jasmine blev orolig.
"Riley? Är du okej?" frågade hon.

Jag skakade på huvudet.

Detta händer ibland. Men varför just idag.
Jag är inte en person som gråter ofta, men ibland när jag vet att mamma och pappa inte kommer komma hem på nästan en vecka, bryter jag ihop. Amy förtjänar inte att behöva bli uppfostrad av sin bror. Jag vet inte ens om jag är bra på att uppfostra henne.

"Riley? Snälla prata med mig." sa Jasmine vädjande.
Hon stod nu precis framför mig. Eller var det jag som hade gått fram till henne?
Jag var inte säker.

Jag öppnade munnen för att prata med inget ljud kom ut.
"Det är okej." sa Jasmine när hon fattade att jag inte kunde säga något.

Hon bryr sig verkligen. Trots att hon har det så mycket värre än mig just nu så vill hon hjälpa mig med mina problem, och trösta mig.
Hon fick mig att känna mig konstig och speciell.
Jag tror aldrig att jag har varit kär på riktigt. Men jag tror att det är just det jag håller på att bli. Och det gör mig galen.

Jasmine torkade bort tårarna som rann ner för mina kinder och tittade mig rätt in i ögonen.
Det om möjligt gjorde mig ännu mer galen.
Sedan la hon armarna runt min hals och bet sig läppen.
Och då kunde jag inte hålla mig längre, så jag lutade mig fram och kysste henne.

***

Jasmines perspektiv:

Jag kysser Riley. Riley!

Gaaaaaaahhhhh!!!

Jag besvarar snabbt kyssen och alla känslor sköljer över mig på samma gång.
Kan man få känslor för någon såhär snabbt?

Ja, ja det kan man!

Min kropp skriker efter honom och jag vill bara ha mer.

Men tillslut drar jag mig undan.
Han stirrade in i mina ögon och jag kunde se att han var nervös. Antagligen eftersom att jag drog mig undan.

Han suckade bedrövat och kollade bort.

"Hey." sa jag och vände tillbaka hans ansikte mot mig.

Sedan kysste jag honom lätt på munnen innan jag släppte honom helt, som för att bevisa att jag gillade honom minst lika mycket som han verkar gilla mig.

Sedan vände jag mig om och rotade i min väska efter en necessär så att jag kunde gå och borsta tänderna.

När jag hade hittat den reste jag mig upp igen.
Riley stod fortfarande och granskade mig.
Jag gick förbi honom och till närmaste badrum.
Där borstade jag tänderna och borstade håret innan jag återvände till sovrummet.
Riley stod inte kvar på samma ställe i rummet. Nu stod han istället borta vid fönstret.
När jag kom in i rummet log jag mot honom och la sedan tillbaka necessären i väskan.
När jag reste mig upp igen började hela rummet snurra och jag vinglade till.

"Jasmine?"

Jag har varit med om det här för mycket den senaste veckan, hann jag tänka innan allting svartnade och jag föll mot marken.
Men denna gången hann inte någon fånga mig och jag föll pladask på golvet.