I ensamhetens ensamhet

Kapitel 2

"Mamma lugna dig!" skrek jag till henne.

Hon körde alldeles för fort.
Och jag var rädd.

"Mamma hon mår bra okej!" skrek jag.

"Jag vet Jasmine. Jag vet." svarade hon lugnt.

"Men varför i helvete kör du så snabbt då!?!?"

"För att jag vill" svarade hon.

Vadå för att hon vill.
Vill hon dö eller!?

När hon äntligen saktade ner var vi inge långt ifrån hemma.
När jag klev ur bilen började jag springa mot ingången och sprang hela vägen upp för dom tre trapporna till våran lägenhet.

Mamma kom hack i häl.

Jag slet upp dörren och ropade på Zoey.

"Zoey!?"

Hon kom ut till hallen.

"Vart är han?" frågade mamma.
"I vardagsrummet." svarade Zoey.

Alla tre gick ut i vardagsrummet.
Mamma och jag flämtade när vi säg mannen som stod i vardagsrummet.

"Ehm Zoey. Gå till ditt rum." sa jag.

Zoey gick lydigt till sitt rum och stängde noga dörren efter sig.

***

"Pappa?" flämtade jag när jag var säker på att Zoey inte skulle höra.

Han såg annorlunda ut. Men jag var ändå helt säker på att det var han.

"Jasmine." svarade han.
"Hur vågar du ens komma hit?" frågade mamma.
"För att. Du har haft barnen i sju år. Och nu tycker jag att det är min tur." både jag och mamma gav honom en frågande blick.
Han suckade.

"Jag vill ta över vårdnaden av Jasmine och Zoey." sa han.

Det blev en lång tystnad.

"Din jävel!" skrek jag tillslut.

Han tittade förvånat på mig.

"Vad får dig att tro att du skulle kunna göra så?!?!" frågade jag honom.
"Jag har rätt till att ta hand om mina barn." sa han.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

"Inte om du inte har hört av dig på SJU ÅR!" sa mamma irriterat.

Pappa himlade med ögonen.

"Sluta! Bara sluta. Försvinn härifrån och kom inte tillbaka!" skrek jag åt honom.

Han började bli irriterad.
"Jasmine. Skärp dig! Låter du henne bete sig såhär?" frågade pappa.

Nu var mamma riktigt arg.

"Kommer du och säger att jag inte har uppfostrat mina barn ordentligt!?"

"Våra barn." rättade pappa henne.

"Nej. Mina barn." sa hon.

***

Efter två timmars diskuterande och grälande tvingade jag och mamma pappa att gå.
Aldrig att jag skulle flytta till honom och hans nya tjej.
Trots att dom bor i ett femhundra kvadratmeters hus med en ännu större trädgård.

Camilla hette hon.

Dom hade träffats för fem år sedan och tydligen flyttat ihop nästan direkt.
Nu var hon tydligen gravid också. Och ville gärna träffa mig och Zoey och ville att deras barn skulle se oss som syskon.
Vilket vi tekniskt sätt var.

Men aldrig i livet!

Men ända sättet att få honom att gå var om jag i alla fall tog en fika med Camilla och pratade lite med henne.

Jag gillade det inte. Men pappa verkade tro att det skulle få mig att ändra mig.
Det skulle det inte.
Den saken är säker!

***

"Tänk inte mer på detta nu Jasmine. Snart börjar ju skolan och allt." sa hon.

Jag nickade bara.

__________________________

Jag är riktigt taggad på denna boken och hoppas verkligen att ni kommer tycka om den.

Lovar att den blir bättre!

Rösta och kommentera gärna!

Puss och Kram