I ensamhetens ensamhet

Kapitel 28

"Men du är helt säker på att du är kär i honom?" frågade Andy och granskade mig från topp till tå.

"Helt säker. Är det dåligt?" frågade jag lite oroligt.

Andy brast ut i gapskratt.

Han skrattade länge och väl och var tvungen att kippa efter luft flera gånger.

"Det låter som om du aldrig har haft en pojkvän förut." fick Andy fram tillslut.

Jag suckade djup. Det hade jag inte. Andy antog säkert att man faktiskt måste ha haft något förhållande innan man går sista året på gymnasiet, vilket man oftast har haft, säkert 99,9% av alla tonåringar om inte mer. Jag är säkert den ända i hela världen som inte har haft det...

Jag visste inte ens om jag skulle berätta det för Andy. Han skulle säkert tro att jag är helt sinnessjuk.

Men samtidigt så måste jag vara jag, och jag har faktiskt aldrig haft en pojkvän innan.

Alla killar har bara kollat äcklat på mig.

"Andy......." började jag och drog ett djupt andetag.

Han verkade förstå att jag faktiskt inte tänkte slänga tillbaka ett skämt på honom utan att jag faktiskt skulle säga något helt seriöst.

"Du kommer tro att jag är helt galen, men alla killar har alltid kollat på mig äcklat och jag är verkligen rädd för det här med Riley, nej jag har aldrig haft en pojkvän. Någonsin. Och jag trodde aldrig att jag skulle kunna få det heller. Jag hade aldrig kysst någon försen för några dagar sedan..." sa jag och Andys leende hade dött helt.

Som 14-15 åring så var ju det mest hemska och det mest fantastiska att alla blev kära någon gång.

Så var det verkligen inte för mig. Jag hann ju bannemej nästan fylla 18 innan jag ens kysste någon för första gången. Det kan ju nästan klassas som skandal. Och mitt största problem just då var inte vem min första kyss skulle vara eller om just den där killen gillade mig. Utan för mig handlade det bara om att ta sig igenom dagen med så lite skador som möjligt. Jag hatade att alltid förklara för mamma om att min klumpighet med allt från att jag hade gått in i en bänk till att jag halkade på isen på vägen hem.

I ettan på gymnasiet så fick mamma reda på allt när det en dag låg ett brev utanför dörren från en elev som sa att han var orolig att något för hemskt snart skulle hända. Jag har fortfarande ingen aning om vem han är eftersom att det inte fanns något namn och ingen i skolan var snäll mot mig. Verkligen ingen. Och det var aldrig någon som försökte stoppa dom som gjorde det.

Mamma hade blivit helt förstörd och pratat med alla lärare på hela skolan och det var inte försen då jag fattade att det antagligen var Lena eller Sasha som hade skrivit brevet till mamma. För i månader gick folk runt och kallade mig tjallare och allt blev bara värre. Lärarna var verkligen riktigt dåliga på att ta hand om saker och ting.

"Jasmine, lyssnar du ens?" frågade Andy utan att låta det minsta arg.

"Eehh...."

"Lyssna nu, det är nog ingen fara det där med att du aldrig har haft någon pojkvän. Det är säkert fler som har det så." sa Andy och man kunde höra att han inte trodde på sina egna ord.

"Det är lugnt Andy, du behöver inte försöka trösta mig. Det finns inget att vara ledsen för. Tonårsproblem är bara fåniga." sa jag.

Andy nickade medlidande.

"Så Riley var din första kyss?" frågade Andy efter en stunds tystnad.

Fattade han det först nu?