I ensamhetens ensamhet

Kapitel 21

Riley hade visat mig alla sina tre rum och nu satt vi inne i hans sovrum och pratade, eller ah han satt ner. Jag stod upp.

Hans andra rum var ett spelrum. Där inne hade han massa datorer och en storskärm där man kunde spela Playstation, X-Box och allt sådant. Det var varje tonårskilles drömrum. Och hans sovrum var faktiskt inte så stort. Visst det var större mitt, typ 25 kvadratmeter. Men det var litet om man jämför med alla andra rum i huset.
Han berättade att han hade valt det minsta med flit.

Torts att hans familj hade så mycket pengar var han verkligen inte bortskämd. Han ville nästan hellre ha ett normalt hus med normalt mycket pengar. Vilket kan verka sjukt, fast ändå inte.

"Vad tänker du på?" frågade Riley och ställde sig upp från sängen och gick fram till mig.
"Inget." svarade jag och stirrade ner i golvet.

Det var inte sant. Jag tänkte på mamma. Och Zoey.
Vad skulle mamma tycka. Hon vet inte ens vart jag är.
Hur skulle jag ta mig hem?
Jag ville inte ens hem.

"Hey, Jasmine." sa Riley oroligt och tvingade mig att möta hans blick.

Jag kände hur min ögon tårades och jag var tvungen att dra efter andan.

Men trots att jag var så ledsen kände jag ändå fjärilarna i magen av att han stod så nära mig.

"Ja-jag v-vet int-te vad ja-jag ska ta mig till." fick jag fram mellan snyftningarna.
Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.
"Det blir bra, okej?" sa Riley och tittade mig rakt i ögonen.
Jag nickade.
"Du kan sova här om du vill?" sa Riley vänligt.
Jag skakade på huvudet.

"Jag har inga kläder. Och....."
"Shh, jag kan be Andy åka hem till dig och fixa det." sa Riley lugnt.
"Tror du att ha-han sk-skulle göra d-det?"
"Såklart han skulle. Vänta lite." sa Riley och gick ut ur rummet.

Jag hörde att han pratade i telefon med någon, antagligen Andy.
Tårarna vägrade sluta rinna och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag sjönk ner på golvet och grät så att jag nästan inte kunde andas.

När Riley kom in i rummet sprang han fram till mig och sjönk ner på knä bredvid mig.
"Jasmine?" sa han oroligt.

Jag ville inte gråta. Men jag kunde inte hjälpa det...
"Shh.... shh." sa Riley och strök handen över mitt huvud. Han lyfte upp mitt huvud och la det i hans knä och fortsatte hyscha.
Tillslut slutade jag gråta och somnade istället i hans knä.

***

Andys perspektiv:

Jag knackade på dörren till Jasmines lägenhet.
Det tog inte många sekunder innan hennes mamma öppnade dörren.

"Öh... hej." sa jag nervöst.
"Du är en av Jasmines kompisar va?" frågade hon med hopp i rösten.
"Eh, jo ja det är jag." sa jag.
"Vet du vart hon är?" frågade hon.
"Ja det gör jag." svarade jag.

Hon pustade ut.
"Tack och lov."
"Ehm, jag är här för att hämta lite grejer." sa jag nervöst.

Jasmines mamma tittade frågande på mig.
"Ehm Jasmine kommer inte tillbaka på ett tag." sa jag.

"Åh. Ehm kom in."
Jag log mot henne och steg in i lägenheten.
"Hennes rum ligger en våning upp." sa hennes mamma.

"Okej, tack."

Jag gick upp för trappan och möttes direkt av Jasmines syster Zoey.
"Hej du." hälsade jag.
"Hej." svarade hon blygt.
"Skulle du kanske kunna hjälpa mig med en sak?" frågade jag henne.
"Som vadå?" frågade hon nyfiket.
"Packa lite av Jasmines grejer. Hennes favorit kläder och så." sa jag.
"Okej." svarade Zoey direkt.