I ensamhetens ensamhet

Kapitel 16

"No way!" var allt jag fick fram när jag stod mitt framför dom.

Ibland pratar jag engelska när jag en nervös. Jag har aldrig riktigt vetat varför. Men alla muntliga redovisningar i engelska har gått jättebra (haha).

"Jasmine." sa Camilla lugnande.

Sedan mimade hon ett 'förlåt' innan pappa nästan slog sig in i lägenheten.

"Vad hade du gjort!?" frågade pappa upprört.
"Förlåt men jag vet inte vad du menar. Och gå ut igen du får inte komma in hit." sa jag surt.
"Det skiter jag fullständigt i. Precis som att du sket i att respektera mig!" nästan skrek pappa.
"Herregud pappa du kan väll åtminstone berätta vad jag har gjort eller. Sedan kan jag berätta allt som du har gjort och så ser vi vems lista som är längst." sa jag tyket.

Jag såg hur arg pappa blev och att han var tvungen att knyta nävarna för att inte slå till mig rätt i ansiktet.
"Hur kunde du be Camilla att lämna mig!?" frågade han sammanbitet.

Åh så det är det detta handlar om.

"För att annars kommer du göra det." sa jag lugnt.
"Hur skulle du kunna veta det?" frågade han argt.
"För att du kommer tröttna. Och för att du hotade med att lämna henne, och eftersom att du ens kom på tanken att lämna henne så antar jag att det bara var en ursäkt för vad du egentligen tänkte göra?" sa jag, nästan som en fråga.

Och då gjorde pappa något som jag aldrig trodde att han skulle göra.

Han slog mig. Rätt i ansiktet. Med knytnäven.

Smärtan som uppstod gick nästan att jämföra med när jag inte fick någon luft, för jag kunde inte andas. Om det var av smärta eller förvåning visste jag inte riktigt. Men jag föll till marken.

"Kom Camilla vi går." hörde jag pappa säga.
"Är du helt galen!?!? Du slog henne!" utbrast Camilla.
"Hon förtjänade det..." sa pappa lugnt.
"Du är fan helt sjuk!" sa Camilla bestämt.
"Vad sa du?" frågade pappa förvånat.
"Du slog precis din egna dotter. Och hon hade inte gjort något fel!" sa Camilla upprört.
"Hon bad dig lämna mig." sa pappa upprört.
"Jag förstår varför..."

Då hörde jag att pappa klampade ut ut lägenheter och smällde igen dörren.

Camilla sprang fram till mig och satte sig ner bredvid mig.
"Hur gick det!?"
Inte bra...
"Bra."
Camilla lyfte upp mitt ansikte för att se hur illa det var.
"Ouch!" skrek jag när hon rörde vid kinden pappa hade slagit till.
"Detta kommer bli ett hemskt blåmärke." sa Camilla.

Fan.

"Jag går och ringer din mamma." sa Camilla och reste sig upp.

När hon pratade med mamma hörde jag att hon grät.
Stackars Camilla.

***

"Hade jag vetat att han var kapabel till det hade jag aldrig låtit honom komma in i vårt hem!" utbrast mamma förskräckt.

"Mamma jag mår bra." sa jag lugnande.
"Nej det gör du inte." sa mamma.
"Jodå. Mamma jag mår bra. Ärligt." sa jag.

Mamma bara skakade på huvudet.
"Detta är helt mitt fel." sa Camilla som stod bakom mamma.
"Nej Camilla. Allt är pappas fel. Ingen annans." sa jag till henne.
"Me-men..... jag berättade vad du hade sagt och han blev arg och.... och."

"Camilla. Om inte allt detta hade hänt så hade du inte lämnat honom i tid." avbröt jag henne.
Hon nickade.
"Camilla vi är inte sura på dig eller så men kan du vara snäll och gå. Jag behöver vara ensam med Jasmine ett tag." sa mamma till Camilla.
Camilla nickade igen och gick ut i hallen, öppnade dörren och försvann ut.

***

Nästa morgon:

Det första jag kände när jag vaknade var smärtan i kinden, eller hela högra halvan av mitt ansikte.
Jag stönade av smärta när jag satte mig upp i sängen.

Mamma verkade ha hört för hon var snabbt inne i rummet och kollade hur jag mådde.

"Mår du bra gumman?" frågade hon oroligt.
"Jadå. Jag mår fint." sa jag.

Det syntes på henne att hon inte riktigt trodde på mig men bestämde sig snabbt för att ignorera det.
"Vad är klockan?" frågade jag.
"Halv åtta. Jag måste snart åka till jobbet." sa mamma.
"Halv åtta!?!? Men mamma jag kommer komma jätte sent!" utbrast jag.
"Jag vet. Men du hade en jobbig dag igår. Jag ville inte väcka dig..." sa mamma.
"Äsch. Jag klarar mig." sa jag och skyndade mig upp ur sängen.

Varför skulle alla alltid överreagera på allt!?
Det är bara irriterande...

"Åh Jasmine kan du hämta Zoey efter skolan?" ropade mamma.
"Varför?" frågade jag.
"För att jag inte kan idag."
"Okej då."

Zoey hade sovit hos mormor i natt. Mamma hade kommit hem men eftersom att Zoey inte vet vad son händer så fick hon stanna kvar.
Jag vet inte hur mycket mormor vet. Men hon vet nog det mesta skulle jag tro. Mamma och mormor är väldigt nära. Betydligt närmre än vad jag och mamma är...

Jag kollade på mitt ansikte i spegeln. När jag såg hur jag såg ut rynkade jag ihop hela ansiktet i avsmak.
Vad var det för ful varelse det där?
Usch...

Pappa hade nog en större hand än vad jag trodde. Hela högra sidan av mitt ansikte var lila och svullet från hakan till precis under ögat. Och runt ögat var det helt svullet.
Jag petade på min kind men ångrade direkt att jag hade rört vid det, så ont gjorde det. Det skulle aldrig gå att sminka över, om inte annat skulle det göra för ont att ens försöka.
Och mascara skulle jag bara kunna ta på ena ögat. Jag får helt enkelt gå osminkad idag.

Efter att jag snabbt hade duschat av mig och tagit på mig kläder kollade jag mobilen.

Andy:
"Vart är min ända vän!?!? Jag fick sitta helt ensam på bussen... Bäst att du har en bra anledning! 😘"

Jag:
"Det har jag. Tro mig. Jag kommer om ett tag. 😚"

Jag suckade djupt och gick ner för att äta frukost.

Mamma hade redan gått och jag var ensam hemma.
Jag tänkte passa på att sätta på hög musik.

Men vilken låt skulle jag välja?

Tillslut hittade jag en låt som jag satte på.
Jag kunde hela låten utantill och började sjunga med.

"All I need is a little love in my life, all I need is a little love in the dark.
A little but I'm hoping it might kick start, me and my broken heart!
I need a little loving tonight, hold me so I'm not falling apart!
A little but I'm hoping it might kick start, me and my broken heart!"

Sjöng jag för full hals. Det skulle inte förvåna mig om någon granne snart kommer och klagar på att jag har på för hög volym.

***

Det var helt tomt på busshållplatsen. Klockan var redan nio så det är inte så konstigt. Dom som var sena kom säkert med bussen som gick kvart över åtta.
Jaja. Jag hade faktiskt en anledning till att jag var försenad.

***

Väl inne i skolan visste jag att korridorerna skulle vara tomma. Alla skulle ha lektion vid denna tiden vilket kändes riktigt skönt.

Jag gick och kollade schemat.
Jag hade matte nu. Usch.
Jag suckade och tog ut matte grejerna ur skåpet.

Sedan begav jag mig mot klassrummet.

Men när jag öppnade dörren till klassrummet och fick se en viss person stå framme vid katedern önskade jag djupt att jag hade stannat hemma.

Allas blickar vändes mot mig,

Försvinn. Försvinn. Försvinn. Försvinn!!

__________________________

Vad tycker ni?
Tell me!

Vad tycker ni om karaktärerna? Vilken är eran favorit?
Kommentera! Jag vill veta.

Puss & Kram på er!