I ensamhetens ensamhet

Kapitel 15

Jag drog en djup suck innan jag lutade mig tillbaka i soffan.

Jag hade berättat allt för Thomas. Eller ah. I alla fall det allra mesta och viktigaste.

"Shit Jasmine. Hur klarar du av att vara så stark?" frågade Thomas.

Jag ryckte på axlarna.
"Jag är inte så stark. Men jag har hoppet uppe." sa jag.
Lamt och töntigt, men sant.
Thomas skakade på huvudet.
"Det är helt sjukt Jasmine." sa han och fortsatte skaka på huvudet.

Jag nickade som svar. Även om jag tyckte att han överreagerar en aning.
Eller?
Det var väll inte så ovanligt att bli mobbad och nedtryckt dagligen? Många blir väll det?
Man har ju hört om alla som tar självmord. Usch vad hemskt. Jag tycker så synd om dom.

Thomas satt mitt emot mig i en fåtölj.
Jag hörde att det pep någonstans i närheten men jag kunde inte riktigt lista ut vad det var.
Thomas plockade snabbt upp något ur sin ficka, en liten grå/svart sak som påminde lite om en stegräknare.
Han suckade djupt.
"Dom behöver mig på sjukhuset." sa han och tittade sorgset på mig.

Jag nickade.
"Okej. Gå då!" det var inte meningen att det skulle låta anklagande men det gjorde det.

Han gav mig en medlidsam blick.
"Jag kan få sparken om jag inte åker in." sa han.
"Ja, jag vet. Gå du." sa jag aningen lugnare.
Han verkade inte tycka att jag var ledsen över att han skulle gå denna gången så han reste sig upp och gick ut i hallen.
Jag kände mig alldeles för tung för att resa mig upp från soffan så jag satt kvar.
"Hejdå." ropade Thomas från hallen.
"Hejdå."

Och så stängdes dörren.

Jag suckade än en gång.

Okej Jasmine. Du klara det här!

Sa jag till mig själv innan jag försökte resa mig upp ur soffan. Det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara.

Jag kände plötsligt hur hungrig jag var. Jag hade trots allt bara druckit en lemonad sedan lunch.

Jag lunkade fram till kylskåpet för att se vad vi hade hemma, om det fanns något ätbart.

När jag insåg att det inte fanns något gott bestämmande jag mig för att gå och handla. Det behövdes verkligen.

Mamma och Zoey skulle inte komma hem försen om en timma så jag brydde mig inte om att smsa mamma eller skriva någon lapp. Jag är ända snart 18. Dom behöver inte veta vart jag är hela tiden. Trots att jag bara ska och handla.

Jag gick upp till badrummet och kollade mig snabbt i spegeln.
Det var inte direkt en vacker syn så jag sköljde ansiktet i kallt vatten några gånger innan jag gick ner till hallen och satte på mig skor. Sedan stängde jag och låste dörren innan jag sprang ner för trapporna och ut genom porten.

Affären ligger ganska nära lägenheten så det blir bara en kort promenad för min del.

När jag väl kommer in i affären hade jag ingen aning om vad jag skulle köpa. Men eftersom att vi knappt hade något hemma alls så började jag plocka på mig alla vanliga grejer som bröd och smör och allt sådant.
När jag var klar med det så började jag tänka igenom dagens middag. Om jag skyndade mig hem skulle jag hinna laga någon middag till mamma och Zoey som inte är så komplicerad.
Wok kanske?

Det får funka.

Jag plockar ihop lite grejer som jag brukar använda när jag gör wok och går sedan till kassan för att betala.

När nästan är framme hör jag en bekant röst någonstans i närheten.

"Hur kunde du ens tänka tanken!?!? Om vi bara hade gått så hade hon ju dött!!" skrek Sasha.

Jag började gå åt hållet som rösterna kom ifrån.
"Och? Vem bryr sig. Det är knappast så att någon skulle sakna henne." svarade Lena.

Det är mig dom pratar om!

Istället för att gå fram till dom stod jag kvar och lyssnade.
"Hur kan du ens säga så?!" skrek Sasha förfärat.
"Varför bryr du dig helt plötsligt?" frågade Lena.
"För att jag har insett vad vi faktiskt har gjort. Tänk alla alla andra tror om henne. Tänk om du var hon!"
"Men jag är inte hon. Jisses Sasha. Vi är inte hon. Så varför bry sig?"
"För att hon måste vara hon! Någon måste vara det, eller hur!?" skrek Sasha.

Man kunde höra att hon var ledsen. Det lät nästan som om hon var sårad...?

Tillslut gick jag fram till dom.
"Jasmine!" flämtade Sasha.
Lena vände sig snabbt om.
"Nämen där ser man. Vi pratade precis om dig." sa Lena.
"Jo jag hörde det. Jag tror faktiskt att alla här inne hörde det." sa jag.

Lena flinade, men sa inget.

"Jasmine, mår du bättre. Jag hörde att du var väldigt yr dagen efter du kom hem." sa Sasha.
"Jo jag mår bra." svarade jag.
Sasha log lättat.
"Synd." sa Lena besviket.

Sasha gav henne en mördande blick.

"Ja-jag borde gå." sa jag och gick därifrån.

Jag hörde att Sasha ville säga något men struntade i det.

***

Jag stod i köket och lagade mat.
Mamma och Zoey borde vara hemma nu. Jag började nästan bli orolig.

Tillslut stod jag inte ut. Dom skulle vart här för 40 minuter sedan.

Jag tog fram mobilen och ringde mamma.

"Ja hallå det är Katrin." sa mamma.
"Mamma, det är jag."
"Åh hej Jasmine." sa mamma.
"Vart är ni?" frågade jag.
"Jag och Zoey är hos mormor. Vi ska sova här i natt." sa mamma.
"Va!? Varför det?" frågade jag.
"För att någon vill prata med dig." sa mamma nervöst.
"Vem?"
"Det kommer du märka." sa mamma bara.

Sedan la hon på i örat på mig.
Vem kommer hit?

Jag suckade. Jag ville inte att någon skulle komma hit. Inte efter idag.

Men jag var lättad över att mamma och Zoey mår bra.

Jag lagade klart maten och tog sedan lite till mig själv.
Skulle jag sitta här och äta ensam nu eller?

Precis när jag hade satt mig ner knackade det på dörren.

Herregud ska man aldrig få äta eller? Snart svälter jag ju....

Jag gick och öppnade dörren.

Men jag tänkte inge släppa in personerna som stod utanför.
Aldrig någonsin.

För där stod Camilla. Och pappa.

___________________________

Hola!
Hur mår ni?
Bra hoppas jag :-)

Vad tycker ni än så länge?
Kommentera gärna så blir jag jätteglad.
Ge gärna kritik också och säg saker jag kan förbättra (för det finns nog en del).

Rösta och kommentera så kommer snart ett nytt kapitel.

Puss och Kram!!