I ensamhetens ensamhet

Kapitel 10

Jag blundade.
Snälla låt detta vara en dröm.

Jag öppnade ögonen igen i hopp om att pappa skulle försvinna.
Men han var kvar. Fan.

"Vad vill du?" frågade jag.
"Jag hörde. Jag har varit så orolig." sa pappa.
"Nej det har du inte varit." sa jag.
"Hur kan du säga så Jasmine?" frågade han.
"Gå härifrån pappa. Jag vill inte se dig. Och jag vill inte träffa din dumma flickvän. Eller mitt dumma halvsyskon. Du kan lika väl ge upp." sa jag till honom.

Jag såg hur han stelnade till.
Men han sa inget.

"Pappa. Lämna mig, mamma och Zoey ifred. Tycker du inte att du har ställt till med tillräckligt?" frågade jag honom och suckade.

Han sa fortfarande inget.
När han hade stått helt tyst i någon minut kom mamma in i rummet.
"Jasmine! Du är vaken!" sa mamma lyckligt.

Sedan såg hon pappa.
"Vad gör du här?" frågade hon honom.

Han suckade.
"Ah men kom igen. Jasmine dig nästan. Hon är ändå min dotter." sa pappa.
"Det kunde du ha tänkt på innan du lämnade oss. Eller hur?" sa mamma.
Han himlade bara med ögonen åt oss.

"Men nu får ni väll ge er? Jag är ju här nu. Jag försöker få kontakt med er igen." sa pappa.
"Men det är försent pappa. Du måste inse det. Gå och ha ett bra liv med din nya familj." sa jag.
"Men jag vill inte skaffa en ny familj om inte nu tänker vara en del av den." sa pappa.

Jag och mamma blängde på honom.
"Jag hoppas inte att du menar att du ska lämna Camilla." sa jag.

Han stirrade ner i golvet.
"Jo. Om ni inte tänker acceptera henne." sa pappa.
"Men för i helvete Lars. Du inser at du hotar din egna dotter!? Och det är inte henne vi inte accepterar. Det är dig vi inte accepterar." skrek mamma.

"Jag hotar ingen. Jag bara säger sanningen." sa pappa.
"Och sanningen för dig är att hota mig och Zoey?" frågade jag honom.
"Nej jag hotar er inte. Jag säger bara att om ni inte tänker acceptera min nya familj så tänker jag lämna den." sa pappa.
"Det är ett hot för i helvete!" skrek jag.

Jag såg Zoeys ansikte sticka fram bakom mamma.

Sasha såg det också och reste sig upp, hon gick fram till Zoey och sa att dom skulle gå och köpa lite fika.
Zoey följde lydigt med.

Det var inte fören då jag insåg att Sasha och Riley hade suttit i rummet hela tiden.
Och alltså hört allt.

Jag var tacksam för att Sasha tog hand om Zoey så att hon slapp höra allt.

"Jasmine? Mår du bra?" frågade pappa.

Jag vaknade ur mina tankar.
"Ja. Om du går. Och aldrig kommer tillbaka." sa jag.
"Kommer du ihåg våran överenskommelse?" frågade pappa mig.

Vilken överenskommelse?
"Fikan med Camilla." påminde mamma mig.

Juste.
"Ni skulle ju träffats förra veckan. Men eftersom att du låg här så bestämmer vi att ni träffas nästa vecka." sa pappa.
Jag nickade.
"Kan du gå nu?" frågade jag sedan.

Han nickade och gick ut ur rummet.
Jag var helt utmattad.

Jag blundade.
Jag behövde verkligen sova.

I nästa sekund hörde jag hur det började pipa igen.
Men jag orkade inte bry mig om det. Jag var så trött.

***

Sashas perspektiv:

"Vad vill du ha?" frågade jag Zoey vänligt.

Jag vet inte hur mycket av det som just hände Zoey visste om. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var så bra att hon hörde allt.
Så jag tog henne därifrån.

Jag tyckte verkligen synd om Jasmine. Hon har haft det så svårt.
Och det har varit till stor del mitt fel.

Jag hade sett ärren på hennes armar.
Mitt fel. Allt det är mitt fel.

"En kanelbulle." sa Zoey.
"Va?"
"Jag vill ha en kanelbulle." sa Zoey.
"Åh. Okej."

Jag tog en kanelbulle från "hyllan" och la den på brickan.
"Vad ska du ha?" frågade Zoey.
"Jag ska nog bara ha lite kaffe." svarade jag.
"Men det är ju äckligt." sa Zoey och flinade.
Jag log mot henne.

Jag beställde två kaffe latte. En liten caramel latte och en stor vanlig.
När jag hade betalat för allt gick jag och Zoey och satte oss på ett av borden.

När vi hade satt oss ner och Zoey nästan hade ätit upp halva sin bulle frågade hon:
"Var det min pappa?"

Jag blev inte förvånad av frågan. Jag hade aldrig sett Jasmines pappa eller hört henne prata om honom.
Jag antar att Zoey inte ens har träffat honom.
"Jag tror det." svarade jag.
"Mamma har alltid sagt att jag inte har någon pappa." sa Zoey.
Jag nickade.
"Han har nog aldrig riktigt varit din pappa." sa jag.

Hon verkade nöjd med svaret och åt upp resten av hennes bulle i tystnad.

När hon var klar hade jag inte riktigt druckit upp min caramel latte men den kunde man ju ta med sig till rummet så vi gick direkt. Så att inte Zoey skulle bli uttråkad.
Jag tog även med mig dem andra latten. Den tänkte jag ge till Jasmines mamma.

När vi nästan var framme vid rummet mötte vi Jasmines pappa i korridoren.

Jag tittade bort och drog Zoey närmare mig.
Hon verkade fatta att det inte var läge att prata med honom så hon ignorerade honom också.

Vi gick in i rummet.

Jag gick fram till Jasmines mamma.
"Jag tänkte at du kanske skulle vilja ha den här." sa jag till henne och räckte fram muggen med kaffe.
Den var fortfarande varm så hon slapp i alla fall dricka kallt kaffe.

"Åh tack så mycket." sa hon och log tacksamt mot mig. Jag log tillbaka.

Zoey gick och satte sig på en av stolarna vid väggen.
"Tack." sa Jasmines mamma till mig än en gång.
"Det är lugnt." sa jag och log mot henne igen.

Sedan började allt pipa.
Jag fattade inte riktigt vad som hände.
Men jag fattade ganska snabbt att det måste vara något med Jasmine.

Vad händer?

Läkare och sjuksköterskor sprang in i rummet och skrek massa grejer som jag inte förstod.

"Mamma!? Vad händer?" frågade Zoey oroligt.
"Det är ingen fara." svarade Jasmines mamma.

Jag försökte hålla mig så lugn som möjligt.
"Alla måste lämna rummet." sa en av läkarna.

Vi alla gick och satte oss i väntrummet.
Ingen sa något.

Riley hade inte sagt något på väldigt länge.

Hon får inte dö.
Om någon här förtjänar att dö så är det jag.
Varför måste det vara hon?
Kunde det inte vart jag istället.