I ensamhetens ensamhet

Kapitel 9

Rileys perspektiv:

Ambulansen kom 5 minuter senare och jag hade aldrig haft sådan panik innan.

"Ni måste hjälpa henne! Hon kan inte andas!" skrek jag.
"Har ni gjort hjärtlungräddning på henne?" frågade en av läkarna som hade kommit.

Det hade jag inte ens tänkt på. Shit!

"Nej."
"Ledsen grabben men det kan ha kostat henne livet. Har ni inte lärt er sådant i skolan?" frågade han och skakade på huvudet mot mig.
"Jo..... M-men ja-jag....." stammade jag fram.

Dom lyfte upp Jasmine på en bår och lyfte in henne i ambulansen.

"Följer ni med eller?" frågade en man mig och Sasha.

Jag nickade stumt och hoppade in i ambulansen. Sasha gjorde detsamma.

***

Det var verkligen något speciellt med Jasmine.
Jag är inte den sortens kille som någonsin bryr sig om en tjej. Jag brydde mig om Sasha. Visst jag erkänner. Men jag insåg ju hur fel det var.
Jag bestämde att aldrig mer känna något för en tjej. För när det tog slut med Sasha blev jag sårad. Det gjorde ont. Trots att jag dumpade henne.

Och det har bara gått två dagar sedan jag träffade Jasmine.
Och jag har redan starkare känslor för henne än vad jag hade för Sasha.

Misstolka inte, jag hade känslor för Sasha.
Och det är inte så att jag är kär i Jasmine. Men det känns som att det var bestämt för länge sedan att vi skulle träffas.

Och det liksom känns bra att prata med henne. Jag blir lugn av det.

Och tanken på att någon annan skulle bli tillsammans med henne fick mig att må illa.

Men nu får du väll för fan skärpa dig. Lär känna tjejen först!!
Du äger inte henne!

Jag suckade och Sasha kollade konstigt på mig. Hon grät.

"Vad gjorde du?" frågade jag henne.
"Jag vet inte!" svarade Sasha panikslaget.
"Ah men lägg av nu! Vad sa du till henne?" frågade jag.
"Jag sa nästan inget. Lena sa det mesta..." svarade Sasha.

Jo tjena.

Jag reste mig hastigt upp.
"Men för i helvete Sasha! Hon kanske inte överlever. Skyller du detta på Lena!? Hon var inte ens där!" skrek jag.
"Shh! Lugna dig. Tänk om Jasmine hör oss." sa Sasha.

Vi satt inne i Jasmines rum. Efter nästan 20 minuters tjat på både läkare och sjuksköterskor släppte dom in oss i hennes rum. Trots att vi inte var familjemedlemmar. Jag var så tacksam för det. Jag hade inte klarat av att sitta i väntrummet.

Jag suckade och satte mig på stolen igen.
"Lena var där. Jag lovar." sa Sasha tyst.

"Sasha. Gå härifrån. Nu." sa jag.
"Aldrig." svarade hon.
"Nu."
"Nej."
"SASHA!! Nuuuuu!" skrek jag.

Sasha tittade förvånat på mig.

"Jag har lika stor rätt att vara här som du har!"
"Tycker du det. Tycker du verkligen det!?" frågade jag henne.

När jag mötte hennes blick tittade hon snabbt åt ett annat håll.

"Jag trodde väll det." sa jag.

När hon fortfarande inte gick så flyttade jag min stol så att jag satt vid Jasmines sängkant. Med ryggen vänd mot Sasha. Jag klarade inte av att se på henne.
Jag kände hur hennes blick brände i ryggen.

***

Jasmines perspektiv:

"Jasmine? Hör du mig?" frågade en röst.

Jag öppnade ögonen.

"Varför skulle jag inte göra det? Tror du jag är döv eller?" skrattade jag.
"Du somnade." sa Riley.
"Jag vet. Jag behövde väll sova." sa jag.
"Ja det behövde du verkligen." sa Riley och log mot mig.

Jag kan inte fatta att han föll för mig. Vissa dagar är jag fortfarande orolig. Tänk om allt bara är en lögn.

Han kanske bara driver med mig.

"Vad tänker du på?" frågade Riley.
"Dig." svarade jag.

Gud va cheesy.

Han log.
"Only good thoughts, I hope." sa Riley och log.
"Of course." svarade jag.

Jag låg med huvudet i Rileys knä.
Han böjde sig fram och kysste mig.

Jag blev lika förvånad varje gång han kysste mig.

Var det här verkligen på riktigt?

Helt plötsligt hördes ett jättehögt pipande ljud. Och röster.
Som sa mitt namn.

"Jasmine?"
"Jasmine?"
"Jasmine?"

"Riley! Få det att sluta!" skrek jag.
"Vadå?" frågade Riley.

***

"Jag tror att hon håller på att vakna!" sa en röst som jag inte kände igen.

Jag försökte öppna ögonen, men lyckades bara öppna dom halvt.

Jag låg i någon sorts säng.
Det stod en man böjd över mig med en liten lampa som han lös i ögonen på mig.

"Ouch!" lyckades jag få fram.
Han bländade ju mig.

"Jasmine!" sa en röst som jag faktiskt kände igen. Riley.

Jag tittade upp.
Vi ena sidan av sängen satt Riley.
Och vid den andra satt Sasha.

Varför är det just dom som sitter här? Vart är mamma? Och Zoey?

"Sasha." sa jag.

Hon mötte min blick.
"Vad hände?" frågade jag sedan.
"Du kunde inte andas....."
"Jag frågade inte dig!" sa jag till Riley.

Han gav mig en förvånad och sårad blick.

Jag vände mig tillbaka mot Sasha.
"Jo du bara liksom kollapsade på golvet. Lena ville ändå gå därifrån och när det inte gick att övertala henne om att något var fel så puttade jag ut henne genom dörren. Så att jag kunde hjälpa dig utan att hon var i vägen." började Sasha.
Jag nickade.

"Sedan så ringde jag Riley. Och när du bad mig ringa efter ambulans så gjorde jag det också." sa hon.

"Och nu är jag här." konstaterade jag.
"Mm." sa hon bara.
"Vad är det för dag?" frågade jag.
"Torsdag." svarade Sasha.

Jag kommer ihåg att det måste ha varit tisdag när jag kollapsade.
Jaja hur farligt kan det vara i så fall. Om jag bara varit sövd i 2 dagar.

"Gud va skönt." sa jag.
"Jasmine. Det är lite mer än tre veckor sedan du kollapsade." sa Sasha tyst.

Det är hur länge sedan?

"Tre veckor?" flämtade jag.
"Vi är glada att du ens lever!" utbrast Riley.

Jag gav honom en mördande blick.
"Det är du säkert." sa jag till honom.
"Du måste vara yr." konstaterade han.

Jag himlade med ögonen.

"Lena var inte ens i ditt hus den dagen." sa Riley sedan.
"Va? Jo men det var hon väll. Hon kallade mig patetisk och en massa sådant." sa jag. Lite frågande.
"Precis." sa Sasha lättat.

Riley tittade frågande på mig.
"Men hon var ju inte där när jag kom." sa Riley lite tveksamt.
"Nej jag vet. Hon gick därifrån." sa Sasha.

Jag hörde hur dörren öppnades. Och in kom personen jag minst av alla på hela jorden ville se.

Pappa.

__________________________

Vad tycker ni?

Kom gärna med idéer och allt sådant!

Kommentera och rösta så blir jag skitglad!

Puss och Kram!