I ensamhetens ensamhet

Kapitel 17

"Vad gör du här!?" skrek jag.

Pappa. Det var pappa som stod mitt framför mig. Jag hade uppenbarligen avbrutit honom när han sa något till klassen men det sket jag i.

"Jasmine." sa pappa och flinade.
"Jag frågade, vad gör du här?" sa jag aningen lugnare.
"Berättar för hela klassen vad du har ställt till med, och så ber jag dem att hålla sig borta från dig." sa pappa och hånflinade åt mig.
"Varför skulle dom vilja hålla sig borta från mig om du berättar hela sanningen?" frågade jag honom lugnt.

"Det gör jag. Men dom kommer ändå vilja hålla sig borta från dig." sa pappa.
"Jaså? Så alla vill undvika tjejen som gjorde så att hennes pappas tjej lämnade honom? För att han slog dottern?" frågade jag honom.

Han verkade inte vilja svara på frågan. Så jag gick och satte mig på min plats och väntade. Jag visste inte riktigt på vad men jag väntade i alla fall.

Efter några minuters tystnad (och blängande av pappa) klampade han ut genom dörren muttrandes.

Direkt när han hade stängt dörren exploderade hela klassrummet och jag bombarderades med frågor.
Allt från:
"Är det sant. Jag tycker så synd om dig."
Till:
"Jävla mes."
Efter ett tag pallade inte jag heller när alla tjatade så jag klampade också ut genom dörren och ut i korridoren.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag bestämde mig för att gå ut.

Jag gick ut genom dörren där jag brukade gå ut (alltså där Andy, Riley och alla dom brukar sitta), och satte mig på bänken som löpte en bit längst väggen.

Jag hann inte sitta ner i mer än 30 sekunder innan jag började gråta.

Varför gjorde han såhär mot mig?
Han skulle ju ändå lämna Camilla. Och det visste han att jag visste.
Han var inte ledsen, eller sårad eller förstörd. Han var bara arg.
Och egentligen utan anledning.
Visst?

Jag har dåligt samvete för att jag bad Camilla att lämna honom, det erkänner jag. Men det var för hennes eget bästa.
Och jag känner faktiskt min pappa. Trots att jag inte hade träffat honom på sju år så visste jag direkt när jag träffade honom igen att han inte hade förändrats.
För han kom inte för att han saknade oss eller ville se hur vi mådde. Utan för att han ville ha något från oss.
Hade inte Camilla velat träffa oss och allt det dära hade han aldrig kommit tillbaka in i våra liv. Och det kanske hade varit bäst så.

"JASMINE!?!?"

Jag tittade upp.
"Åh jisses där är du! Tack och lov! Ryktena sprider sig väldigt snabbt här." sa personen som stod framför mig.

Andy.
"Ah det var snabbt." sa jag.
"Nej jag har typ ingen aning om vad som hände. Jag vet bara att din pappa typ hade kommit och..... ah." sa han andfått.
"Ehm Riley har inte berättat allt om min pappa för dig va?" frågade jag.
"Nej. Jag vet bara att om din pappa kommer på tal har det hänt något negativt. Viker resulterade i att så fort jag hörde 'Jasmines pappa var här' började jag leta efter dig." sa Andy.

Jag nickade.
"Så. Ehm kan jag få veta allt som händer?" frågade Andy försiktigt.

Jag litar på Andy. Jag kan lika väl berätta.
Något säger mig att jag inte har sett det sista av min pappa.

Så jag berättar allt.
Från när han kom tillbaka efter sju år tills morgonens händelse.

Andy hade satt sig bredvid mig på bänken så jag satt inprincip och pratade rätt ut i luften, för jag ville inte kolla honom i ögonen när jag berättade allt.

När jag var klar satt han tyst kvar.
"Jasmine... ja-jag är riktigt dålig på sådana här situationer. Jag vet liksom inte vad jag ska säga." sa Andy ärligt.
"Det är lugnt. Jag förväntar mig inte att folk ska känna igen sig och allt sådant, eller förstå." sa jag lugnande.
"Men det känns så dumt att be dig berätta allt och när du väl gör det så säger man inget efter." sa Andy.
"Äsch."