I ensamhetens ensamhet

Kapitel 41

Jag drog ett djupt andetag innan jag knackade på dörren. Jag hörde att någon närmade sig och sedan öppnade dörren och jag möttes av ett par trötta ögon. Thomas hade uppenbarligen inte sovit på hela natten.
"Vi måste prata." sa jag och gick förbi honom in i lägenheten utan att ens ta av mig skorna.
"Vad är det?" frågade han trött.
"Okej. Helt ärligt nu. Du måste skärpa till dig. Jag är här nästan hela tiden och tar hand om dig som din jävla mamma medans alla mina vänner tar avstånd ifrån mig och jag vet inte ens om jag är med Riley längre för han tror att det är något på gång mellan oss och att du utnyttjar mig. Och jag vet inte vad jag ska tro för du var helt okej innan du berättade det här för mig men nu helt plötsligt kan du inte ens ta dig till jobbet och jag kommer inte kunna betala dina räkningar när du inte har några pengar kvar sedan." sa jag och kände att jag faktiskt var upprörd över det här.

Thomas ögon hade piggnat
Till och han tittade frågande på mig.
"Varför säger du det här nu?" frågade han.
"För att jag insåg det typ igår." sa jag och försökte att inte låta sur.
Han suckade.
"Okej. Fine. Gå då." sa han och försvann sedan in i vardagsrummet eller sovrummet eller vad det nu var och la sig på sängen.

Var det allt han hade att säga?
Var det verkligen allt? Skulle han bara låta mig gå sådär?
Det var synd om honom. Men det betydde inte att han bara kunde ta folk för givet.

Jag suckade irriterat och stampade ut ur lägenheten.

Jag tog fram telefonen och slog in Rileys nummer och tryckte på den hörna luren.

Efter en liten stund började det pipa i luren. Han hade tryckt bort mig.
Mitt hjärta sjönk i bröstet och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

Tillslut bestämde jag mig för att gå hem. Jag satte på mig hörlurar och började långsamt gå hemåt i takt till musiken.

"The future will know , the stories will show, that you and I stood the test of time"

Nynnade jag och struntade i att folk som gick förbi kollade konstigt på mig.

"Long live this love
Forever you and me
Let it last eternally
Long live this love
Come fire, come rain
May it never ever die
Survive the end of time
So long, long live this love"

***

"Har det hänt någonting?" frågade mamma vid matbordet och jag skakade på huvudet.
"Men du verkar både ledsen och frånvarande. Plus att jag inte längre är van vid att du äter middag med oss." sa hon och tittade frågande på mig.
Jag suckade.
"Ah men förlåt för att jag vill spendera tid med min familj." fräste jag surt.

Nu var det mammas tur att sucka.

"Om du verkligen ska spendera tid med din familj så kan du i alla fall ha en trevlig ton." sa hon och sedan åt vi i tystnad.
Zoey sa ingenting på hela middagen och det oroade mig.

Efter middagen dukade jag av och diskade allt.
Sedan gick jag ut i vardagsrummet till mamma och Zoey.
"Zoey, vill du följa med till Amy?" frågade jag och Zoey sprack direkt upp i ett leende.
"Får jag det?" frågade hon förhoppningsfullt.
"Det är klart att du får." svarade jag och log. Zoey sprang fram och kramade mig och en tung sten släpptes från mitt bröst.
Mamma tittade frågade på oss.
"Vet du vad klockan är Jasmine?" frågade hon sedan och höjde på ena ögonbrynet.
"Det är ingen fara. Vi ska bara vara borta en liten stund." sa jag och vi försvann ut i hallen innan mamma hann säga något mer.
Klockan var inte så jättemycket egentligen. Bara åtta. Jag visste att Amy senast gick och la sig klockan nio så jag hoppades på att hon skulle vara vaken när vi kom dit.