I ensamhetens ensamhet

Kapitel 18

Jag började undra vad pappa håller på med.
Tänk om han har skadat rektorn på något sätt?

Jag har suttit inne på rektorns kontor med Andy i snart 2 timmar och jag börjar bli orolig.

Andy har inte pratat mycket och man kan nästan ta på den spända stämningen i rummet.
Jag står snart inte ut mer. Om ingen kommer inom 10 minuter så tänker jag gå ut dit. Och prata med pappa om jag måste.

Plötsligt skar ett pipande ljud genom rummet.
Först undrade jag vad det var men efter ett tag insåg jag att det var min mobil. Jag plockade upp den ur fickan och kollade vem som ringde.
Som väntat var det mamma.

"Hallå?"
"Jasmine! En lärare ringde mig! Mår du bra!" frågade mamma stressat.

"Jag mår bra. Men jag är lite rädd för vad pappa kommer göra för att få prata med mig. Snart tänker jag leta reda på honom om han fortfarande är kvar på skolan." sa jag tvärsäkert.

"Jasmine. Du behöver inte göra det." sa mamma oroligt.
"Jag vet." svarade jag.
"Okej. Lova att du ringer mig sedan." sa mamma och lade på.

Jag hörde på henne att hon inte gillade vad jag sa men samtidigt så förstod hon att jag inte hade något val.
Vissa säger att man alltid har ett val men det är inte riktigt sant. I detta läget hade jag inget val. Eller jo jag kan sitta här tills pappa har slagit ner varenda lärare på hela skolan, men det tyckte jag inte ens var ett alternativ.

"Andy, jag tänker gå nu. Vänta här." sa jag och reste mig upp.
Han reste sig upp samtidigt.
"Jag tänker följa med dig." sa han.
"Nej snälla stanna här. Jag kommer snart tillbaka." sa jag till honom och han satte sig ner med en djup suck.

"Är du inte tillbaka om en kvart kommer jag ut, okej?" sa Andy sedan.
"Okej." svarade jag snabbt innan jag lämnade rummet.

"Jasmine, du ska inte lämna det rummet." sa en kvinna förvånat till mig direkt när jag kom ut genom dörren.
"Jo. Jag ska prata med honom. Få honom att gå härifrån." sa jag till henne.
Hon nickade förstående.
"Ta det försiktigt." sa hon när jag gjorde en ansats att gå igen.

Jag nickade lätt och gick sedan vidare.

Jag hann inte komma långt innan jag hörde pappas upprörda röst. Jag gick åt det hållet som rösten kom ifrån.

När jag kom fram blev jag nästan förvånad. Där stod pappa och skrek ilsket på rektorn (som förväntat) men samtidigt stod typ flera klasser runt omkring och tittade på. Vilket jag inte hade förväntat mig. Jag trodde att alla skulle hålla sig så långt borta dom möjligt.
Plötsligt fick pappa syn på mig.
"JASMINE! Nu kommer du hit!" skrek pappa.
Rektorn vände sig hastigt om.
"Jasmine. Du borde inte vara här." sa hon.
"Jag ska bara få honom att gå." sa jag och rektorn gjorde plats för pappa att ta sig fram till mig.

"Kan jag få prata med dig?" frågade pappa sammanbitet.

Jag nickade.
"Inte här." sa pappa sedan.
"Kom då." sa jag och började gå tillbaka mot kontoret.
"Vänta här." sa jag till rektorn och hon nickade förtvivlat.

När vi var framme vid dörren till kontoret stod fortfarande läraren kvar där.
Jag gav henne en nick som betydde att vi skulle in och hon nickade som svar.

Jag visste redan att Andy skulle vara kvar, men ändå hoppades jag på att han kanske möjligtvis hade lämnat kontoret.

Men direkt när jag öppnade dörren hörde jag att någon var inne på kontoret.
"Jasmine?" sa Andys röst frågande.

Jag öppnade dörren helt för att Andy skulle kunna se att det var jag.
Först log han lättat sedan verkade han se att jag hade någon med mig.

"Är det din pappa?" frågade han.
"Ja." svarade pappa åt mig.
"Tyvärr." sa jag.

Det fick Andy att flina lite.
"Vadå 'tyvärr'?" frågade pappa irriterat.

"Pappa efter att du gjorde det här så kommer jag alltid svara 'tyvärr' när någon frågar." sa jag och pekade på blåmärket.

Han suckade.
"Men du förtjänade ju det." sa han sedan.
"Nej det gjorde jag ju inte. Och blåmärket bevisar att inget av det jag sa var fel." sa jag.
"Pfftt jo tjena." var allt pappa fick fram.

"Säg vad det var du ville säga och lämna sedan alla ifred." sa jag efter en stund.
"Ah det är en enkel liten tjänst bara." sa pappa.
"Fram med det." sa jag.

Pappa såg faktiskt helt förstörd ut. Hans jeans vas smutsiga och hans vita långärmade tröja hade övergått till en lite mer gul färg, hans hår var otvättat, faktiskt så var hela han ganska oren och han luktade en blandning utav cigarett, snus och svett.
Men ingen alkohol. Det betyder att han faktiskt inte är så sårad över det faktum att Camilla har lämnat honom. Om han verkligen var det så hade han garanterat supit sig full.

"Jag vill att du övertalar Camilla att komma tillbaka till mig." sa pappa lugnt.
"Aldrig i livet." svarade jag och skrattade till.
"Jag är allvarlig Jasmine."
"Våga inte säga mitt namn! Du säger det på ett sätt som får det att låta smutsigt och fult." sa jag surt.

Jag började bli riktigt irriterad. Jag kunde svära på gud att pappa inte alls var ledsen för det med Camilla. Han vill bara vara den som lämnade henne och inte tvärt om. Vilket är helt sjukt.

"Om hon inte vill vara med dig så är det hennes egna val." sa jag.
"Men hon valde det inte själv. Om hon aldrig hade träffat dig så hade det aldrig hänt." sa pappa upprört.
"Jo det hade det. Jag snabbade bara på processen lite. Hon kunde aldrig vara lycklig med dig. Hon vill säkert ha mer än ett barn, du vet det va?" frågade jag honom.
"Men jag vill inte ha fler barn. Det måste hon ju acceptera." sa pappa.
"Nej det måste hon inte. Tänk om det är hennes dröm? Att få ha en stor lycklig familj?" sa jag med en övertydlig röst.
"Vadå dröm?"
"Lägg av nu pappa. Kan du inte bara acceptera situationen och låta oss vara?" frågade jag honom.
Han skakade på huvudet.
"Pappa du lämnade oss! Kommer du ihåg det? Du kan inte bara komma tillbaka och göra våra liv till ett helvete när du känner för det." sa jag till honom.

Det var först nu jag kom på att Andy fortfarande är i rummet.
Han stod en bit ifrån oss och iakttog oss försiktigt. Jag såg tydligt att han egentligen ville hjälpa mig men han verkade också inse att det inte skulle göra saken bättre.
Helt plötsligt såg jag hur hans ögon svartnade och hur han stelnade till innan han gjorde en ansats att springa mot mig och pappa.

Varför gjorde han så?

Jag väntade mig tillbaka mot pappa men hann inte komma mer än halvvägs innan jag kände att jag fick en hårt slag rätt i magen.
Nej det var inget slag. Det var en spark. Han sparkade mig allt vad han hade rätt i magen och det gjorde obeskrivligt ont.

Jag kände hur luften försvann från mina lungor och jag föll bakåt.

Jag han känna hur någon fångade mig precis innan allting svartnade.