I ensamhetens ensamhet

Kapitel 7

Jasmines perspektiv:
Redan 20 minuter in i lektionen ångrade jag att jag inte skolkade.
Visst jag vill inte att lärarna tror att jag är en sådan tjej som skolkar hela tiden. Men jag pallar inte att sitta i denna salen 1 minut till.

Jag reste mig upp och gick ut ur klassrummet. Läraren stoppade mig inte så jag antar att han tror att jag bara skulle gå på toa.

När jag hade kommit till en tom korridor satte jag mig ner på närmaste bänk.
Helt utmattad.
Hur?
Kanske för att allt är annorlunda nu.

Men allt är ju bättre. Jag har redan en vän. Typ.

Fast jag är inte helt säker på om han faktiskt vill bli min vän eller bara driver med mig.

Det var först nu jag märkte att jag grät. Jag vet inte varför. Men det kändes skönt.

Så där satt jag ensam och grät.

Som jag brukade. Fast denna gången utan anledning.

Och jag gillade det. Inte för att jag tyckte att det var kul att gråta utan för att denna gången gjorde det inte ont. Inte lika ont som det brukade göra.

***

Rileys perspektiv:

Hon har varit borta ganska länge nu.

Vad gör hon?

Har det hänt något?

"Ehm ursäkta?" sa jag.

Läraren slutade prata och gav mig en blick som betydde att jag skulle berätta vad som var fel.

"Jag måste gå." sa jag vara.

Helt ointresserad av vad jag hade sagt nickade han bara och fortsatte med sin extremt långa genomgång som han har någon gång lite då och då.

Jag försökte så diskret som möjligt lämna klassrummet.
Jag misslyckades ganska grovt med det då jag välte min stol när jag skulle resa mig upp.
Läraren hade gett mig en giftig blick innan han än en gång återgick till sin genomgång.

***

Vart tog hon vägen. Omöjligt att hon bara skulle på toa.

Du har ju hennes nummer för helvete. Smsa henne bara.

Jag himlade med ögonen åt mig själv.

Jag:
"Vart är du? Hänt något?"

Jag suckade.

Jag kan ju lika gärna leta ifall hon inte har mobilen på sig. Eller ljudet på.

***

Jasmines perspektiv:

Jag orkade aldrig gå tillbaka till klassrummet. Inte till några andra lektioner heller.

Fy för dig Jasmine. Lärarna kommer för alltid hata dig...

Jag hade i alla fall slutat gråta. Och accepterat det faktum att jag för alltid kommer vara hatad. På något sätt.

Det spelar ingen roll hur jag gör. Jag kommer alltid vara hatad. Antingen av lärare eller elever. Eller någon (några) andra.

Bara att acceptera.

Just nu var jag på väg hem.

***

Jag kastade mig på sängen och var helt säker på att jag aldrig mer skulle resa på mig. Det gjorde för ont.

Vad är det för fel på folk? Hur svårt kan det vara att acceptera en annan människa.
Visst om jag hade varit snobbig, kaxig, elak, bitchig, mobbare så visst. Fine. Då hade jag fattat. Men bara för mina kläder?
Vem säger att det är jag som har fel kläder.
Kan det inte lika väl vara dom som har fel kläder?

Ven är det som bestämmer vad som är rätt och fel?

Någon idiot.

Man ska inte behöva "lida pin för att vara fin".

Man ska kunna ses som fin trots kläder. Bara för att jag gillat mjukisbyxor och pösiga linnen betyder inte det att jag är ful. Man blir inte ful på grund av sina kläder.

Man blir ful på grund av sin personlighet.

***

Rileys perspektiv:

Jag var sjukt orolig.

Hur kunde man bry sig så mycket om en människa efter så kort tid.

Dessutom en näst intill deprimerad människa som låter som värsta hemska människan från alla rykten.

Jag har ingen aning om vad det är som gör henne så intressant.

Men hon är speciell.

Hon klarar sig. Hon kämpar. Hon vill få vänner. Men hon vill inte lita på någon.

Det är problemet.

Hon tror fortfarande att jag vara liksom driver med henne.
Vilket jag aldrig skulle göra. Någonsin.

Och nu har hon inte kommit tillbaka på hela dagen.

Jag står inte ut med tanken på att det kanske har hänt något.

Men för helvete Riley... Du känner inte ens tjejen... Skärp dig. Hon är säkert hemma!!

Att försöka övertala mig själv funkade inte så bra. Jag var fortfarande lika orolig.

Tänk om det är några som är på henne!?

Tänk om det har hänt något med Sasha. Den idioten.

Jag fattar inte hur jag kunde vara tillsammans med henne.
Under hela sommaren.

Enda anledningen till att jag hade försvarat Jasmine igår var för att jag ville hämnas Sasha. Genom att bli vän med Jasmine.

Men jag förstod verkligen att allt var en lögn.

Jasmine är en fantastisk tjej som inte vill någon något illa.
Men samtidigt tror att alla vill henne illa.

Det är inte rätt.
Och allt på grund av att några tjejer var uttråkade och skapade massa rykten i brist på annat att göra.

Åh vad jag ångrat att jag ens träffade Sasha.

Och det jag sa till henne igår när jag ringde upp henne.
Det ångrar jag.
Jasmine kommer bli så sur när hon får veta.
Trots att jag hjälpte henne. Hon kommer tro att jag ville skada henne. Och hjälpa Sasha. På någon sätt.
Men jag vet inte hur jag ska säga det. Inte för att det är något så himla stort. Lite stort bara.

Okej. Hon kommer flippa.

Jag kände hur mobilen surrade i fickan.
Det slutade inte vilket betyder att det ringer.

Jag tog fram mobilen.

Sasha.

"Vad vill du?" frågade jag ointresserat.

"Det är Jasmine. Du måste komma hit. Hon är helt förstörd. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon behöver dig." sa Sasha stressat.

Va!?!?

Vad har hänt?

Och om det hade hänt något. Varför skulle Sasha bry sig.
Och vad gör hon tillsammans med Jasmine!?

Vad i helvete händer!?!?

"Vart är ni?" frågade jag henne.

"Hemma hos Jasmine." svarade hon och jag lade på.

Jag måste se vad det är som händer.

Vad är det med Sasha.

Något är fel.