I ensamhetens ensamhet

Kapitel 12

Sashas hus hade jag redan sett så jag brydde mig inte om att hålla mig vaken tills vi hade kommit till hennes hus. Det var jag för trött för.

"Jasmine?" sa mamma frågande.
"Mm?"
"Vi är hemma nu." sa mamma.
Jag öppnade ögonen och såg mammas ansikte bara några decimeter från mig.

Hon såg så allvarlig ut att jag började skratta.
"Vad är klockan?" frågade jag sedan.
"Runt fem på eftermiddagen." svarade hon.
"Jag går och lägger mig. Jag vill i alla fall vara normalt pigg till skolan i morgon." sa jag.
"Du ska inte gå till skolan i morgon lilla vännen." sa mamma.
"Joho. Det ska jag visst. Jag har redan missat tillräckligt mycket." sa jag.

Mamma suckade.
Men sa inte emot.
"Okej. Bara om du går och lägger dig direkt. Du behöver all vila du kan få." sa mamma.

Jag nickade och klev ur bilen och gick in genom porten och upp för trapporna till våran lägenhet.

Jag gick in på mitt rum. Trasslade av mig klänningen. Borstade som allra hastigast genom håret och gick slängde mig sedan på sängen. I vanliga fall sover jag i ett linne och ett par pyjamas shorts. Men jag orkade inte rota fram dom i byrån så idag fick jag sova med bara underkläder.

När jag hade lagt mig till rätta tog det inte mer än 30 sekunder innan jag somnade.

***

Alarmet ringde klockan 06.30.
Jag kom inte ihåg att jag hade ställt något alarm. Eller lagt mobilen på laddning.
Mamma måste ha gjort det.
Jag svor lite för mig själv innan jag satte mig upp och suckade.
Sedan slog jag till mig själv i ansiktet och reste mig upp.
Jag släpade mig till badrummet och satte på duschen.
Jag såg att mitt hår inte var tvättat på väldigt länge.
Jag kommer inte hinna tvätta det, föna det och locka det.
Jag för nöja mig med dom två första.

Jag tog av mig underkläderna och klev in i duschen. Lät det varma vattnet värma min kropp. Sedan tvättade jag hår och kropp noga flera gånger innan det kändes som att den mesta sjukhus lukten hade försvunnit. Inte för att jag trodde att jag luktade något speciellt, utan för att jag ville bli av med obehagskänslan jag hade av någon anledning.
Jag ville inte tänka så mycket på att jag har behövt ligga på sjukhus i nästan en månad.

En mindre vill jag tänka på att jag ska träffa Camilla om två dagar.
Pappa hade tydligen kommit tillbaka när jag sov och sagt ett datum, tid och plats för när jag och Camilla skulle träffas. Jag fattar inte varför han tvingar mig att göra det.
Han måste ju förstå att vi inte vill ha med honom att göra.

Jag virade in mig i en handduk och gick in på mitt rum för att plocka fram kläder.
Jag satte på mig underkläder och en för stor t-shirt som jag alltid gör och valde kläder inför dagen.

Tillslut bestämde jag mig för ett vitt linne (som var väldigt kort) som jag hade köpt i somras, en rosa kjol och tog fram en gammal jeansjacka som hängde i garderoben.
Sedan gick jag in i badrummet och började borsta igenom mitt genomblöta hår. Sedan tog jag fram fönen och började föna håret.

Som alltid när jag fönat håret såg mitt hår ut som ett stort trassel när jag var klar.
Men det fanns inget jag kunde göra åt det så jag vara satte upp det i en tofs. När det på tredje försöker fortfarande inte blev bra fick jag nästan panik.
Så jag slängde tofsen på golvet och gick tillbaka till mitt rum och satte på mig kläderna jag hade valt ut istället.
Sedan återvände jag till badrummet och plockade upp tofsen och försökte än en gång sätta upp håret.
Men denna gången blev jag riktigt nöjd, så jag pustade ut och började med sminket.

Samma som senast: foundation, puder, rouge, mascara och eyeliner.

Sedan när jag var klar med det gick jag än en gång till mitt rum.
Där hämtade jag min mobil innan jag begav mig mot köket för att fixa iordning frukost.