I ensamhetens ensamhet

Kapitel 36

Dom senaste dagarna hade varit svåra. Jag hade inte kunnat fokusera på skolan alls och hade inte lämnat in några läxor på över en vecka.

Camilla hade nu bott hos oss i två veckor och hon hjälpte till väldigt mycket hemma för att kompensera att hon får bo hos oss.

Mamma har varit väldigt tacksam och hon och Camilla kommer bra överens med varandra. Ändå har jag gått runt och varit orolig hela dagarna. Och på nätterna sover Camilla väldigt oroligt vilket gör det svårt för mig att sova också. Riley har varit riktigt orolig och inte riktigt vetat vad han skulle göra för att jag ska må bättre. Han har sagt att jag gärna får bo hos dom under tiden, men jag har sagt nej eftersom att jag vill vara hemma under tiden som Camilla bor hos oss plus att jag vill hålla lite koll på Zoey också.

Jag har inte pratat med henne än. Det har jag inte vågat. Men jag har märkt att hon har börjat bli riktigt irriterad på att inte få veta vad som händer. Mamma har haft så fullt upp att hon inte har ens har märkt att Zoey beter sig annorlunda. Hon fokuserar alldeles för mycket på sitt jobb, vilket kan vara lite irriterande ibland. Men samtidigt så kan jag förstå att hon har mycket att göra, och det är inte så att hon skiter i resten av familjen. Hon lägger varje ledig minut på att ta hand om oss och fixa så att vi ska ha det bra.

***

"Jasmine?" hörde jag en röst säga bakom mig.

Jag vände mig om och möttes av Lolas tårfyllda ögon.

"Lola, vad har hänt?" frågade jag oroligt.

"Ja-jag....."

Hon kunde inte riktigt få fram orden, men hämtade andan.

"Vi måste verkligen prata Jasmine." sa hon.

Jag började verkligen bli orolig nu.

Jag gick snabbt igenom vad det skulle kunna vara som hade hänt.

Tänk om det var något mellan henne och Andy? Hade dom bråkat?

Jag drog med mig Amy bort från korridoren och vidare till nästa. Jag styrde stegen mot toaletterna. På vägen hände en sak som helst inte hade fått hända.

Vi mötte Andy.

Jag förstod direkt att dom i alla fall inte hade bråkat eftersom att han direkt var framme vid Lola och kramade henne och frågade vad som hade hänt samtidigt som han pussade henne på pannan.

"Andy, snälla kan du låta mig ta detta?" frågade jag honom så lugnt som möjligt.

Han måste ha sätt att jag var orolig också för han släppte långsamt taget om Lola och gav henne en snabb puss innan Lola nästan knuffade undan honom och fortsatte mot toaletterna.

Jag mimade ett 'jag löser det' till Andy innan jag följde efter henne.

Vi gick in på en av handikapps toaletterna och låste efter oss.

Lola satte sig direkt på toastolen och begravde ansiktet i händerna.

"Vad s-ska jag göra!?!?" sa hon högt snyftandes.

"Bara säg det. Rätt ut." sa jag med en ganska bestämd ton, lite som en befallning.

Hon drog efter andan.

"Okej." sa hon tyst.

Hon sa fortfarande inget på en stund.

"Lola. Jag kan inte hjälpa dig om du inte tänker berätta vad det är." sa jag.

Hon nickade långsamt.

"Okej." sa hon igen, torkade tårarna och drog ännu ett djupt andetag och förberedde sig.