I ensamhetens ensamhet

Kapitel 37

Jag fick följa efter en stor man i en tom läskig korridor. Det såg verkligen ut som i filmerna. Känslan av att vara instängd hade slagit mig redan när vakten hade stängt dörren bakom mig.

Pappa satt isolerad. Själv tyckte jag att det var ganska grovt men jag hade inte heller sagt något i försvar mot honom.
Han skulle få vad han förtjänade.

När vi nådde slutat av korridoren såg man ett rum, utan dörr.
Vakten gjorde ett tecken som betydde att vi skulle gå in dit.
Vi kom in i ett stort rum, med flera stora celler på rad.
Var det såhär det var att vara isolerad?

Det kändes inte så i alla fall, men som så många gånger förut valde jag att hålla tyst om det också.

Alldeles i slutet av korridoren stannade vakten och satte nyckeln i låset till dörren framför oss.
Innan han vred om vände han sig mot mig.
"Många känner sig osäkra när vi släpper in dom i cellerna, på grund av dörrarna alltså."

Jag tittade frågande på honom.
"Denna dörren leder rätt in till Lars cell, du kommer inte kunna se ut och vi kommer knappt kunna se in." sa han.

Vad är det för system!?!?
Dom kan ju inte bara lita på alla fångar!
Han måste ha sett min förskräckta min för han log lite osäkert innan han fortsatte.
"Det finns övervakningskameror i alla celler och folk som kollar dom hela tiden. Om det händer något kommer du få hjälp inom några sekunder." sa mannen sedan.

Åh, okej.
Nu finns det ingen återvändo och inte heller någon anledning att inte gå in.

Vakten vred om nyckeln samtidigt som jag tog ett djupt andetag.

"Lova att ni håller koll på kamerorna..?" sa jag och tittade hjälplöst på mannen.
"Jag ska säga till dom att hålla ett extra öga på just denna cellen om det känns bättre." sa vakten med en liten aning till en beskyddande ton.
"Tack." sa jag.

Han öppnade dörren och jag klev in.

***

"Kan du inte bara prata med henne?" frågade Andy vädjande.
"Nej. Inte nu, jag har lektion." sa jag som slog undan blicken.
"Jasmine...." sa han och suckade.
"Andy." svarade jag och spände blicken honom istället för att bara stirra ner i marken.

Han suckade och slog ut med händerna.
"Har du någon aning om vilken situation du sätter mig i här?" frågade han i ett försök att te mig dåligt samvete.

Just den frågan fick mig på väldigt dåligt humör.

"Har du någon aning om vilken situation hon sätter mig i!?" frågade jag argt, lite argare än vad det hade varit menat.

Andy stirrade bara ner i marken och skakade på huvudet.

"Jag har ingen aning om vad du går igenom. Men det är också för att du inte berättar något för mig längre." sa han tyst.
"Vad ska jag göra då? Du är med Lola, du måste stå på någons sida." sa jag.
"Nej jag står inte på någons sida, du är min vän." sa Andy, han började bli upprörd.
"Om du måste välja. Vem väljer du?" frågade jag honom.

Han svarade inte. Såklart.

Vi båda stod tysta en stund och när det tillslut såg ut som att han skulle säga något så kom Lola och gick förbi, blicken var riktad rakt ner i golvet och hon gick snabbt och stelt.
Hon försökte uppenbarligen undvika ögonkontakt, inte ens Andy ägnade hon ens en liten blick.

När hon gått förbi vände jag tillbaka blicken mot Andy.
Han var sammanbiten och tydligen långt borta i sina egna tankar.
"Hallå, Andy?" sa jag för att väcka honom.
Han drog en djup suck innan han försvann bort i korridoren.
Åt samma håll som Lola.

Han hade valt sida.

***

Pappa satt i skräddare på golvet med ryggen vänd mot mig.
När han hörde att någon kom vände han sig om, bör han sedan såg att det var jag så sprack han upp i ett leende.
"Jasmine!" utbrast han och reste sig upp.
Han gick fram till mig och lade sina armar om mig.
Han luktade ingenting. Verkligen ingenting.
Vad använde dom på detta stället?

Jag kramade inte tillbaka, ändå tog det ett tag innan han släppte.

Jag måste ha sett besvärad ut för leendet på hans läppar försvann ganska snabbt.
"Om du bara ska stå och stirra och se missnöjd ut kan du lika väl gå." sa pappa.

"Jag kom bara hit för att fråga en sak." sa jag.
"Vad skulle du möjligtvis ha att fråga mig?" frågade pappa.
"Jag skulle kunna fråga hundra frågor men just nu har jag bara en jag tänker ta upp." sa jag och suckade.
"Hundra? Det tvivlar jag på." sa han och flinade igen.
"Pappa... Du fattar var jag menar." sa jag och drog ännu en suck.
Leendet försvann igen.
"Fråga då." sa han och såg uttråkad ut.

Han ville uppenbarligen bara få det här överstökat.
"Varför valde du oss?" frågade jag.
Han bara tittade frågande på mig.
Jag gav honom en menande blick och efter ett tag verkade han förstå vad jag menade.
"Åh. Har du pratat med Lola?" frågade han.
"Hur kan du ens veta det?" frågade jag.

"Ni är ju i samma ålder och jag vet att hon vet vem jag är."
"Hur kan du veta det? Du har ju suttit här hela tiden." sa jag.
"Ja, Lola hälsar på ganska ofta." sa pappa.

Så hon har träffat honom.
Och hon vill ändå att han skulle bott med dom?
Snacka om att ha annorlunda drömmar om den perfekta familjen.
Jag är övertygad om att hon skulle göra vad som helst för att få ha en hel lycklig familj. Kan hon inte bara inse att hon egentligen redan har det.
Hon behöver inte honom.
Hon behöver sin mamma. Hon behöver Andy. Hon behöver alla oss. Alla utom pappa.
Ingen behöver honom.

"Vad tänker du på?" frågade pappa.
"Om hon har varit här. Hur väl känner ni varandra just nu?" frågade jag.
"Bra, tror hon." svarade han.

Jag tittade frågande på honom.
"Jag kanske har ljugit lite." sa han sedan och var tvungen att dölja ett leende som verkade bubbla upp.
"Vadå ljugit?" frågade jag och försökte låta hotfull på rösten.

Nu försökte han inte dölja sitt leende längre.
"Jag kan ju inte avslöja allt." sa pappa sedan.
"Pappa. Berätta för mig."
"Låt oss bara säga att jag har en plan."

Sedan gick allt snabbt. Pappa vände sig om tog tag i en av stolarna i rummet, svingade den över huvudet.
Det gjorde inte ont.
Tror jag.

_________________________

Helluuuuu!!!

Nu uppdaterar jag ganska snabbt igen. Tycker jag i alla fall hihihi.
Hade lite svårt att få ihop detta kapitalet men det löste sig nog hoppas jag.
Hoppas jag.

Det här med att hennes pappa hela tiden skadar henne tänkte jag liksom ha med. Vet inte riktigt om det blir för mycket. Säga gärna till i så fall❤️

Jag hoppas i alla fall att ni gillar det ❤️

Rösta och Kommentera❤️❤️

Puss & Kram!!