I ensamhetens ensamhet

Kapitel 14

Jasmines perspektiv:

Hur skulle jag tolka kyssen?
Skulle jag försöka lista ut vad den betydde eller bara ignorera den?

Äsch den betydde säkert inget. Rent tekniskt sett har jag bara varit kompis med honom i typ fem dagar.
Han kan ju i alla fall inte ha känslor för mig.
Eller?

Jag skakade av mig obehagskänslan.
Jag ville inte säga något om det heller. Det skulle bli för jobbig stämning.

Men ändå satt vi tysta hela vägen hem.

"Hejdå. Tack för skjutsen." sa jag och slängde igen dörren.

Jag var fortfarande arg på honom. På något sätt.
Vissa tjejer skulle inte bli arg på honom hur dum han än verkade, för att han är snygg. Men jag är inte en av dom. Jag bryr mig om själva personen och inte hur personen ser ut.
Och visst Riley kan vara en helt fantastisk person, men också den där playern som man egentligen borde undvika.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Så jag ringde den ända personen som jag trodde verkligen skulle förstå mig.

Thomas.

"Jasmine! Är det verkligen du? Jag trodde att du hade övergett mig!" utbrast Thomas innan jag ens hade hunnit säga hej.
Trots att jag inte kunde se honom kände jag på mig att han flinade.

"Ja, jag trodde nästan att du hade dött av ålder." sa jag sarkastiskt tillbaka.

Han skattade till.
"Så mycket äldre än dig är jag inte. Det skiljer faktiskt bara tre år! Knappt det ens." sa han.
"Jaja."

Han skrattade återigen.
"Åh Thomas, jag tror att du är den ända personen som kan få mig på bra humör." sa jag.

Varför sa jag så? Man ska inte säga allt man tänker och känner...
Först skrattade han men insåg snabbt att jag var seriös.

"Jasmine." började han oroligt.
"Vad har hänt?" frågade han.
"M-min pappa....."
"Åh juste. Din mamma berättade allt om det där när du sov. För jag var inne i ditt rum än gång när han kom." sa Thomas tyst.

Jag sa inget.
"Shit vad är det för datum idag?" frågade han.
"Den 29 september." svarade jag.
"Då antar jag att du har träffat Camilla idag?" frågade han.
"H-hur?" frågade jag.
Sedan insåg jag att det antagligen var när pappa kom och bestämde dag och allt som Thomas måste ha vart där.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga Jasmine. Hjälp mig här va." sa han aningen oseriös på det sista.
"Du behöver inte säga något. Jag är bara glad att du svarade när jag ringde." fick jag fram.

Jo Jasmine det här med att inte säga allt du tänker och känner.
Hur tycker du att det går?

"Vad menar du? Trodde du inte att jag skulle svara?" frågade Thomas förvånat.
"Ehm. Förlåt. Jag tänkte inte på att du inte vet allt heh." sa jag.
"Men Jasmine, jag vill veta allt. Jag vill hjälpa dig. Få dig att skratta!" sa Thomas och jag brast ut i gråt.

***

Så fort Thomas hade hört att något var fel hade han satt sig i sin bil och börjat köra hem till mig.
Så när han stod utanför min dörr 20 minuter senare blev jag sjukt förvånad. Jag hade gråtit för mycket för att kunna förutsätta prata så jag hade bara lagt på i örat på honom. Och han verkade inte ens arg.

Så här står jag helt söndergråten och funderar på om jag ska släppa in honom eller inte.
"Jasmine?" sa han prövande.

Jag hade ingen talförmåga kvar så jag kunde vara nicka. Även om jag inte var helt säker på att det var rätt sak att göra så var det allt jag kunde göra.

Thomas verkade tolka det som att han fick gå in så det var precis det han gjorde, han stängde försiktigt dörren och gick fram till mig. Sedan omfamnade han mig, vi bara stod där. Jag vet inte om det var i sekunder eller minuter men det var skönt. Det fick mig att känna mig speciell, och älskad.
Thomas brydde sig verkligen om mig. Jag var inte van vid att folk gjorde det.
Dom ända som någonsin älskat mig är mamma och Zoey.
Annars har det alltid ingått i min vardag att bokstavlig talat bli spottad på. Och hatad.

Och jag var så van vid det att varje gång någon tilltalade mig så blev jag nästan förvånad, tänkte att dom antagligen hade segt fel.
Ibland ignorerar jag till och med folk som pratar med mig. För att jag blir osäker.

__________________________

Ledsen för att det blev ett så kort kapitel. Det händer ganska mycket just nu och första dagen i skolan jada jada.

Hoppas att nu gillar det trots att det är så kort och tråkigt!

Puss och Kram!!