I ensamhetens ensamhet

Kapitel 25

"Jasmine? Jasmine?"

Jag öppnade långsamt ögonen och såg Andys ansikte ovanför mig.
"Det är bara en liten bit att gå."

Jag nickade långsamt och ställde mig sedan upp. Jag hade nästan glömt av att jag fortfarande hade glas bitar i mig så jag skrynklade ihop ansiktet i en ful grimas och försökte andas normalt.
I början hade jag knappt känt av smärtan men nu var den skarp. Som när något är så irriterande eller gör så ont så att man bara vill dö, så kände jag nu.

"Bara några meter, okej?"
"Mhm...." suckade jag och började gå mot byggnaden med Andys arm som stöd.

***

Andy ledde mig in i byggnaden och jag försökte verkligen hänga med men det var inte lätt. Jag ville bara lägga mig ner på golvet och sova.
"Kom igen Jasmine." sa Andy för att peppa mig med jämna mellanrum.

"Jasmine?" hörde jag en röst säga bakom mig.

Andy och jag vände oss om för att se vem det var.
Thomas.
"Åh Thomas, hej." lyckades jag få fram.
"Vad gör ni här?" frågade Thomas.

Andy suckade.
"Nej men vi gillar att åka till sjukhuset lite då och då." sa han ironiskt.

Thomas gav honom en frågande blick innan han gick närmre.

"Shit Jasmine. Vad i helvete har du gjort!?" frågade Thomas förfärat när han såg mig.
"Jag kan berätta det sedan. Just nu vill jag bara ha hjälp med att, ja kunna lägga mig ner någonstans..." sa jag ansträngt.

Både Thomas och Andy hjälpte mig med att gå.

***

Thomas perspektiv:

Jag förstod ingenting. Vad har hänt med henne?
Var det den där skumma killen som hela tiden satt här när hon var här sist? Hade han skadat henne?
Har hon gjort det här mot sig själv? Varför?

"Så hon ska bara ligga där?" sa den killen som hade kommit in med henne.
"Nej jag har kallat hit en läkare som ska kolla på det." svarade jag.

Jag visste inte riktigt vem jag skulle kalla in så jag kallade in min farbror. Han visste säkert vad man skulle göra.

Det var tack vare honom som jag ens villa bli läkare från början.
Han har hjälpt mig mycket med studierna och hur man jobbar på just detta sjukhuset eftersom att det är ganska olika på alla sjukhus.

Det var något speciellt med Jasmine. Man kunde se att hon inte riktigt mådde bra men samtidigt kunde man se att hon inte tänkte ge upp. Men att hon liksom låg på gränsen.
Jag ville ta hand om henne.
Hon är verkligen den sortens tjej som jag dras till, om man tänker på utseendet alltså. Personlighet så kanske jag drar mig lite mer till stabilare tjejer om man säger så. Men Jasmine kanske kunde vara ett undantag?

Jag tror att jag redan har börjat få känslor för henne. Jag brukar aldrig få det så snabbt. Min före detta flickvän tog det 13 år för mig att bli kär i. Jag hade nog fortfarande varit det om inte.......

***

Flashback:

"Vadå jag är väll inte dålig?" sa Minnah med spelat sårad ton.
"Jo du ramlade typ 1000 gånger." sa jag och skrattade.
"Ja men det beror inte på att jag är dålig. Det var skridskorna som var dåliga." sa Minnah bestämt.

Jag vände ansiktet mot henne och jag kunde se att hon flinade.

"Hey blicken på vägen." sa hon och pekade framåt.