I ensamhetens ensamhet

Kapitel 13

Två dagar senare:

Svetten bokstavligt talat rann ner för ryggen på mig. Så nervös var jag.
Jag fattade egentligen inte varför jag var nervös. Vad som än händer idag kommer det inte förändra något.
Vad som än händer inom dom närmsta timmarna kommer inte spela någon roll.

Jag fortsatte intala mig det hela vägen in till stan.
När jag kom in på Espresso House visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Jag visste ju inte ens hur Camilla ser ut.
Pappa har säkert visat ett kort på mig. Om han inte har slängt alla så att säga.

Plötsligt var det någon som rörde vid min rygg.
Jag vände mig hastigt om.

"Ehm?" sa jag till kvinnan som stod precis framför mig.
"Hej. Det är du som är Jasmine va?"
Jag nickade.
"Camilla." sa hon och räckte fram handen.

Trots att jag hade misstänkt att det var Camilla blev jag ganska chockad.
Som alltid när man inte har träffat en person bygger man upp en bild av personen.
Min bild av Camilla var en höggravid men ändå smal kvinna med blond page och ljusa kläder.

Men Camilla var en smal men ändå muskulös kvinna med långt kastanjebrunt hår och var inte alls höggravid.
Det syntes knappt att hon var gravid. Hade jag inte vetat om det hade jag inte märkt det.

Hon verkade vänta på något och jag insåg att jag antagligen bara hade stått och glott på mig utan att ens säga hej tillbaka.

Jag harklade mig.
"Um... Ursäkta. Eh ja hej." sa jag stelt.

Camilla log mot mig.

"Du kan gå och ta ett bord så kan jag beställa." sa hon efter en lång stunds tystnad.
"Jo ja men det blir bra." svarade jag.
"Vad vill du ha?"
"Ehm. Jag kan ta en Pink Lemonade." sa jag till sist.
"Inget mer?" frågade hon.
"Nej, det blir bra så." sa jag och gick därifrån för att leta efter ett bord.

Det var inte så jätte fullt men samtidigt ville man inte sitta i mitten av allt. Jag är en sådan person som gärna sitter lite avlägset inne i ett hörn. Där jag märks minst.

När jag mådde som sämst satt jag alltid inne på ett Espresso House ganska nära där jag bor, långt inne i ett hörn, ensam och drack kaffe efter kaffe.
Det har lett till att jag nästan aldrig dricker det längre.
Jag påminns hela tiden om det som har varit när jag dricker kaffe.
Därav lemonaden.

Efter en stund kom Camilla och satte ner en bricka på bordet.
På brickan stod det en stor varm choklad och en morots muffin. Och min Pink Lemonade såklart.

"Tack." sa jag och tog drickan.
Sedan väntade en lång jobbig tystnad.

"Ehm. Du är säkert jätte irriterad och allt sådant för att du måste träffa mig. Och när Lars berättade för mig vad han hade behövt göra för att få sig att träffa mig blev jag arg på honom. Tro inget annat. Och ja, jag tycker att han använder fel metoder."

Hon tog en paus och andades.

"Och jag vill prata med dig. Om honom. För om jag ska vara helt ärlig Jasmine, så ville jag inte träffa dig för att ta reda på mer saker och för att ni ska komma tillbaka till familjen. För det har jag fattat att ni inte tänker göra."

Ännu en paus.

"Jag vill veta om det vore rätt val att lämna Lars. Tror du att han kan uppfostra ett barn?" frågade hon.

Jag såg att hon var helt uppriktig. Och faktiskt till och med lite vilsen. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Jag kände ett sting av medkänsla.