I ensamhetens ensamhet

Kapitel 42

Jag tog ett djupt andetag. Jag måste göra det här. Nu. Det fanns ingen återvändo. Oooom jag då inte sa till fångvakten som stod bredvid mig att jag ville vända och gå tillbaka.

Nej. Inte tänka så. Du måste göra detta.

Jag hade följt efter Lola efter skolan eftersom att Andy hade berättat att hon tänkte åka och hälsa på pappa.
Det kändes som att slå två flugor i en smäll. Pappa och Lola samtidigt. Jag ville veta vad för idiotiska saker pappa intalade henne. För min del fanns det inget han kunde säga som kunde få mig att ändra min åsikt om honom. Han kunde göra vad som helst, jag skulle fortfarande hata honom från botten av mitt hjärta.

Jag nickade mot vakten och han låste upp dörren.
Jag gick in, hörde hur dörren stängdes och låstes bakom mig och mötte direkt min pappas ögon.

"Nämen om det inte är självaste Jasmine som står framför oss!" utbrast han glatt.
Jag suckade.
Jag kände Lolas blick på mig.
"Vad gör du här?" frågade hon.
"Vad gör du själv här?" fräste jag surt.
"Vi planerar." svarade pappa åt henne.
Jag rynkade pannan.
"Vadå för något?" frågade jag och försökte att inte låta nyfiken.
Lola stirrade bara ner i golvet så jag tittade på pappa istället.
"Vart jag ska bo, utbildning. Och så ska Lola bo hos mig istället för hos sin mamma."
"Du ska göra vadå!?!?" utbrast jag och vände mig mot Lola.
Hon mötte försiktigt min blick.
"Du hörde." sa pappa och skrattade till.
"Varför i hela helvete ska du göra det?" frågade jag henne och ignorerade pappas kommentar.
"För att hon vill. Det får hon bestämma själv." sa pappa lugnt.

Jag stod helt stilla och försökte samla alla tankar en stund.

Sedan vände jag mig mot pappa med ett hånflin.
"Så det är därför du bara behöver vara snäll mot henne. Du vill ha någon som hjälper dig när du ska ut härifrån. Så att det bara är att åka hem. Det är därför du inte har slagit henne än. Du har aldrig gjort det så det blir inte så svårt att övertala henne till att hjälpa dig. Jag däremot, som du har skadat upprepade gånger, behöver du inte bry dig om för du vet att jag inte kommer hjälpa dig." sa jag och det blev helt tyst.

Lola sa fortfarande ingenting men det var uppenbart att hon väntade på att pappa skulle säga något. Försvara detta och säga att det inte alls var sant. Leta efter bekräftelse.
"Pappa?" sa hon sedan försiktig.
Pappa stod bara stilla och jag kände mig hyfsat nöjd med mig själv. Jag kunde se att han spände hela kroppen och att han väldigt gärna ville slå till mig.
"Kom igen. Bara gör det. Du vet att du vill." sa jag i hopp om att han kanske skulle försöka slå mig så att Lola kunde se.
Pappa tog ett djupt andetag och öppnade sedan munnen.
"Varför skulle jag göra det?" frågade han och jag himlade med ögonen.
"Jasmine, snälla sluta." sa Lola och jag vände mig tillbaka till henne.
"Verkligen. Är det jag som ska sluta? Inser du vem du tänker flytta in med? Tänk efter en stund. Att han lämnade er var ren tur. Att han sedan lämnade oss var också ren tur. Nu ligger det en höggravid kvinna hemma och sover i mitt rum för att hon inte vill ha någon med honom att göra. Inte ens deras hus vill hon röra." sa jag och hoppades att Lola kanske inte hade tänkt på detta.

Lola höjde förvånat på ögonbrynen och jag log lite inombords.
"Varför bor hon hos er?" frågade hon sedan.

Jag förklarade hela historien med den äckliga lägenheten och att hon inte vill röra pappas pengar så nu var inprincip allting  för dyrt för henne och hon snart skulle föda.

Lola nickade bara då och då och ibland slängde hon en blick åt pappas håll.

När jag var klar och hon hade suttit tyst en lång stund så sa hon tillslut:
"Alla kan ju bara missförstått honom."

Detta gjorde mig helt paff. Vad sa hon?
Fattade hon fortfarande inte vad för människa pappa var? Tyckte hon fortfarande att han var den som hade rätt?

Pappa fick snabbt tillbaka sitt självförtroende och sa:
"Det är det jag har försökt säga."

Jag skakade bara på huvudet. Lola var ett hopplöst fall. Jag vände mig om och knackade på dörren för att signalera att jag inte hade något kvar att göra här.
Samma vakt som hade släppt in mig öppnade dörren och jag gick ut, han stängde dörren efter mig och sedan kom en annan vakt och följde mig ut.

När jag väl kom ut i den friska luften drog jag lättat ett djupt andetag och började sedan ta mig hemåt.

Jag visste att jag hade förlorat en av mina bästa vänner idag och att hon kommer att bli misshandlad av våran far så fort han inte behöver henne längre.

Och jag visste inte hur jag skulle lösa det.

***

Jag stod utanför Rileys hus och väntade på att någon skulle komma och öppna dörren.
Riley hade ringt mig precis när jag skulle låsa upp dörren till lägenheten och sagt att jag var tvungen att komma och äta middag hos dom. Jag hade fortfarande inte fått veta varför, men jag hade fått veta att jag hade 45 minuter på mig att komma dit. Jag hade sprungit in i lägenheten och snabbt bytt om till en turkos klänning som räckte precis ovanför knäna och sedan hade jag sminkat mig så snabbt jag kunde. Sedan hade jag sprungit ut till bilen och börjat köra. Jag hade nästan inte haft tid att prata med mamma mellan allt springande men hade i alla fall lyckats få fram att jag skulle till Riley och kanske skulle komma hem sent.

Jag hörde hur någon låste upp dörren från insidan och jag tog ett djupt andetag. I dörren stod Rileys pappa. Detta förvånade mig. Var han hemma två kvällar på samma vecka?
Nervositeten ökade och jag visste att detta skulle bli en jobbig middag.

Rileys mamma dök upp bakom honom och log mot mig.
"Hej Jasmine!" utbrast hon vinkade att jag skulle komma in.
"Du är sen." sa Rileys pappa bara.
Jag tittade på klockan. Mycket riktigt. Jag var hela 2 minuter sen.
Detta kommer bli en lång middag.

_________________________

Helluuuu!

Vad har alla för sig då?
Taggade på att skolan har börjat på riktigt?
Det finns ett rätt och fel svar på den frågan förresten. Svaret är att nej, man är inte taggad.

Nä men jag vet att uppdateringen är dålig och att kapitlen inte är så bra. Förlåt för det.
Jag vill gärna veta vad ni tycker dock❤

Rösta och Kommentera!❤

Puss &  Kram!❤❤